Thomas Brante är född i Uppsala 1947 och blev efter studentexamen i Lund fil. kand 1971, fil. dr 1980 vid Lunds universitet och docent 1985 vid Göteborgs universitet. Under åren 1982-85 var Brante forskarassistent och 1986-93 docenttjänst, båda vid Göteborgs universitet. 1993 var han t.f. professor vid Tema H, Linköpings universitet och 1994-95 universitetslektor vid Lunds universitet. Brante har i sin forskning huvudsakligen ägnat sig åt sociologisk teori och metodik och de sociala grunderna för vetenskapsutveckling. Brante har i sin senare forskning studerat s.k. "vetenskapsbaserade kontroverser" för att förklara den moderna vetenskapens roll i ett större samhälleligt perspektiv.
Thomas Brante är sedan den 1 juli 1995 professor i sociologi vid Uppsala universitet. Han installerades den 19 april 1996. |
Thomas Brante Precisera sociologins objektUnder senare decennier har den sociologiska teoriutvecklingen ofta hämmats eller distraherats av filosofiskt härledda direktiv om korrekta vetenskapliga tillvägagångssätt. Det är hög tid att sociologin står på egna ben, och framför allt att dess metateori bygger på sociologins faktiska praxis. Ett första steg för att åstadkomma detta är att närmare avgränsa och precisera ämnets teoretiska undersökningsenheter, "sociologins objekt". Sociologin är läran om samhället. Så långt är de flesta sociologer överens, men där slutar också ofta samstämmigheten. En av skillnaderna mellan sociologin, liksom samhällsvetenskaperna i stort, och naturvetenskaperna är att det inom de förra pågår en ständig metateoretisk dialog om de bästa sätten att nå giltig och fruktbar kunskap. Som bekant har det ur sådana debatter uppstått en rad olika skolor, traditioner och paradigm, kallade strukturalism, hermeneutik eller fenomenologi. I det följande talar jag om sociologin, men vill påpeka att mycket av det som berörs gäller alla samhällsvetenskaper.
Sociologins ämnesområdeI diskussionerna om sociologins sanna väsen och uppgifter använder man som sorterings- och analysinstrument vetenskapsteoretiska kategorier som teori, metod, hypotes, kriterium, signifikanta fakta, med mera. Det finns emellertid ytterligare ett begrepp som avgränsar en storhet som sällan förs in i debatten men som väsentligt skulle förenkla frågorna kring de övriga, nämligen vad jag kallar sociologins objekt. Med denna beteckning avser jag själva definitionen av den verklighet sociologin bör studera. En problematisering och nyansering av vad som är sociologins objekt leder enligt min mening till att ett flertal besvärliga frågor gällande olika typer av teorier, kvantitativa eller kvalitativa metoder etc. upplöses. Detta primärt på grund av att metoder alltid måste väljas efter objektets natur och studiens syfte. Vanligtvis beskriver sociologer sitt forskningsobjekt på ett vardagligt sätt. Sociologin avgränsas inledningsvis från psykologin i det att den inte skall studera individer utan sociala grupper eller kollektiv. Eftersom det finns större och mindre kollektiv skiljer man vidare ofta mellan mikrosociologi, som studerar nära individuella samspel, och makrosociologi, som studerar klasser, strata, nationer. En annan, besläktad uppdelning är att skilja mellan aktör och struktur, för att i nästa steg ange att sociologins ämne är att studera människan i samhället och samhället i individen, dvs. dialektiken mellan individuell handling och institutionaliserade ordningar. I stort sett alla avgränsningar av dessa slag strävar efter ett helhetsperspektiv som kan omfatta allt en sociolog kan tänkas intressera sig för, vilket gör definitionerna vaga eller till och med intetsägande. Som en inledning till en programförklaring för en framtida sociologi, skall jag skissera ett alternativt sätt att förstå sociologins objekt. Det finns en del teoretiska argument för den position jag skall beskriva, men här nöjer jag mig med att illustrera tankegången genom en liten analogi med naturvetenskapernas historia.
Naturvetenskapens nivåerNaturvetarens objekt var under tidigare århundraden - Naturen. Han - det var en han - behärskade de flesta aspekter av naturens mysterier, från kemiska reaktioner och insekters liv till världsalltets uppbyggnad. Denna encyklopediska kompetens ersattes långsamt av ämnesuppdelning och specialisering. Idag är naturen som bekant delad i en mycket stor mängd ämnesområden som motsvaras av en lika stor mängd akademiska specialiteter. Denna uppdelning är inte godtycklig - den är inte enbart en effekt av akademisk konkurrens och politiska beslut - utan det tycks finnas en historisk och logisk, eller snarare ontologisk, grund för uppdelningen. Ordningen kan beskrivas som att naturen är delad i nivåer. Först kommer matematiken, sedan fysiken, kemin och biologin. Dessa breda områden kan delas i underkategorier, varvid erhålles en slags evolutionistisk stratifiering av naturen i t. ex. en subatomär nivå, en atomär nivå, en molekylär nivå, en cellulär nivå, och så vidare uppåt. Logiken är för det första att varje lägre nivå är en förutsättning för de högre nivåernas existens - inga blommor utan molekyler, t.ex. För det andra kan lägre nivåer ge partiella förklaringar av högre. För det tredje äger den högre nivån en viss, relativ, autonomi i förhållande till den lägre - lagar och empiriska fenomen på den högre nivån kan inte restlöst förklaras genom att reduceras till den lägre. Varje nivå har en existens sui generis. Nivåerna betecknar vad som förr kallades substanser. Idag talar vetenskapsteoretiker hellre om skilda typer av kausala mekanismer. Tanken är att varje nivå av verkligheten består av specifika strukturer som ger upphov till kausala mekanismer som i sin tur genererar empiriskt observerbara effekter. Naturlagarna hänsyftar just till sådana förhållanden och betecknar därmed tendenser i verkligheten; tendenser som i öppna system kan utspelas mot varandra och därmed upphäva varandra. Syftet med naturvetenskapliga experiment, som utgör de enda slutna systemen, är just att genom att isolera tänkbara störande faktorer identifiera underliggande orsaker via deras "rena" effekter. Strukturer existerar genom sina effekter. Inte bara observation utan även kausal kraft blir till kriterium på existens i en sådan form av realistisk filosofi. Denna uppfattning om naturvetenskapens objekt kan kallas en nivå-ontologi, eller en irreduktiv ontologi. Den tar fasta på den moderna vetenskapens faktiska praxis, som är en extrem arbetsdelning på basis av olika typer av strukturer, kausala mekanismer, och observationer. Den skiljer sig därmed drastiskt från de många försöken att reducera verkligheten till en ultimal nivå som kännetecknade i synnerhet det tidiga 1800-talets mekaniska reduktionister. Reduktionisterna strävade efter att finna den grundläggande formel, den lag med vars hjälp alla aspekter av verkligheten kunde förklaras.¨
Reduktioner av sociologinPoängen med denna påminnelse är att jag vill påstå att den moderna sociologin befinner sig i en position som motsvarar det tidiga 1800-talets fas inom naturvetenskapen, dvs. i brytningspunkten mellan encyklopedisk kunskap och reduktion. Inom de flesta samhällsvetenskaper råder idag uppfattningen att den samhälleliga verkligheten egentligen kan reduceras till en nivå, till en formel. Låt mig ge två exempel på detta. Karl Popper uttrycker sin version av den så kallade metodologiska individualismen på följande sätt: "alla samhälleliga fenomen, och i synnerhet alla samhälleliga institutioners funktioner, bör alltid förstås som resultat av mänskliga individers beslut, handlingar, attityder etc ... vi bör aldrig låta oss tillfredsställas av förklaringar i termer av så kallade 'kollektiv'". Allt samhälleligt skall förklaras på individnivå. Motsatsen finner vi i t. ex. Michelt Foucaults strukturalism: "Det är inte människan själv som tänker utan hon är tänkt av det tankesystem hon råkat fångas i, hon talar inte utan talas av det språk hon fötts i, hon handlar inte utan handlas av de sociala, ekonomiska, politiska system som hon tillhör. Dessa växlande strukturer uppträder som hennes herre och öde". Den tidige Foucault sätter parentes kring det individuella subjektet, strukturen förklarar allt. Dessa båda extrempoler har därefter givit upphov till mängder av syntesförsök, dvs försök att överbrygga de båda nivåerna, som t. ex. Anthony Giddens s.k. struktureringsteori som försöker finna en balans mellan struktur och individ i formler som att varje individuell handling är både strukturerad och strukturerande. Med andra ord: reduktion eller syntes av allt. Dessa ambitiösa försök att ange sociologins objekt och natur i en allomfattande formel är enligt min mening ofruktbara, förmodligen dessutom omöjliga. De låser också sociologen, eftersom han eller hon får för mycket att hålla reda på, och blir till en jonglör med alltför många bollar i luften. Ett alternativ är att utgå från sociologers faktiska forskning och medelst en induktiv metod särskilja de nivåer som tycks förutsättas. Det är möjligt att den framtida forskningen kommer att identifiera sju, fjorton eller varför inte trettiosex olika samhälleliga nivåer.
Sociologiska nivåerMed iakttagande av Occhams princip vill jag här endast illustrera tankegången genom att särskilja fyra nivåer inom sociologin, strukturer eller relationer som innehåller kausala mekanismer som genererar specifika sociala fenomen, analogt med de atomära, molekylära etc. nivåerna inom naturvetenskapen. Den första nivån kallar jag den samhälleliga. Här studeras relationer mellan institutioner och organisationer. Exempel är makroteorier som Pierre Bourdieus fältteori, Niklas Luhmans systemteori eller Talcott Parsons AGIL-typologi. Det allmänna syftet är att klassificera de strukturer som ger upphov till kausala mekanismer som ordnar samhället till en funktionell helhet. Den andra nivån är den institutionella. På denna nivå studeras sociala roller (statuspositioner, positioner i nätverk). Standardexemplet är Max Webers byråkratiteori, som idag följts av en uppsjö teorier om de kausala faktorer som förklarar organisationers beteende, såsom t. ex. Arthur Stinchcombes teori om institutionell reproduktion genom återkopplingsmekanismer. Den tredje nivån är den interindividuella. Här studeras relationer mellan individer i direkta samspel. Standardexemplet är den symboliska interaktionismens skola, men den sociolog som i första hand analyserat denna nivå som sui generis är Ervin Goffman, i sin teori om rituell interaktion. Den fjärde nivån är den intraindividuella, som fokuserar relationer mellan komponenter inom individen, t.ex. George Herbert Meads teori om den inre dialog som förs mellan jaget, miget och den generaliserade andre. Syftet är att blottlägga de strukturer som lägger grunden för, eller utgör orsak till, individens socialitet och autonomi.
Nivå och förklaringMed en nivåuppdelning av denna eller liknande slag tillsammans med ett erkännande av att nivåerna innehåller specifika egenskaper, skulle en stor del av dagens metateoretiska debatt om förhållandet mellan makro- och mikrosociologi, liksom diverse reduktionsförsök, kunna om inte lösas så upplösas. Forskningen kan därmed inriktas mot att blottlägga de kausala mekanismer som utmärker varje nivå. Det blir också möjligt att jämföra förklaringspotentialen vad beträffar olika skolbildningar på respektive nivå, och tvärtom meningslöst att föra dispyter mellan traditioner som behandlar skilda nivåer. För att nämna ett exempel tror jag att de dagsaktuella debatterna om patriarkatsteorin eller maktteorin skulle kunna hyfsas betydligt om hänsyn togs till att könsojämlikhet är ett fenomen som utspelas på såväl en samhällelig, institutionell, interpersonell som intraindividuell nivå, och som därför är effekter av ett flertal kausala krafter. Det finns en mängd andra intressanta konsekvenser av en nivå-ontologi av det slag jag här antytt, men som jag inte kan gå vidare in på nu. Låt mig avsluta med att framkasta att en konsekvent genomförd nivå-ontologi skulle kunna innebära ett första steg mot det epistemologiska brott som förmodligen är nödvändigt om sociologin skall kunna lämna det naturfilosofiska stadiet och bli en genuint förklarande vetenskap. Eller med andra ord: om samhällsvetenskaperna skall bli både ämnes- och samhällsrelevanta måste de genomgå en utveckling som innebär specialisering, men inte en specialisering som utgår från olika mer eller mindre dagsaktuella sociala problem, vilket ju ofta är fallet, utan genom att noggrannare penetrera och nyansera själva objektet för studierna, precis som naturvetenskaperna har gjort. Det är en lång väg men det finns ingen anledning att inte beträda den redan nu. |
© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster