Axel R Fugl-Meyer är född i København 1934 och blev efter studentexamen i Holbæk, Danmark, med. lic. 1962 vid Københavns universitet, med. dr 1972 och docent i rehabiliteringsmedicin 1973, båda vid Göteborgs universitet. Fugl-Meyer var under åren 1969-75 klinisk lärare och biträdande överläkare vid Rehabiliteringsmedicinska institutionen, Göteborgs universitet, professor i fysikalisk medicin och rehabilitering vid Umeå universitet 1979-84 och 1985-95 samt vid Karolinska institutet 1984-85. Fugl-Meyers forskning har berört ett flertal områden inom rehabiliteringsmedicinen, bl. a. problem vid nedsatt andningsfunktion, motoriska störningar efter slaganfall, svårigheter i sexuallivet i samband med sjukdom eller skador samt lycka och livstillfredsställelse. Axel R Fugl-Meyer är sedan den 1 april 1995 professor i rehabiliteringsmedicin vid Uppsala universitet. Han installerades den 8 mars 1996.

Axel R Fugl-Meyer Varför behöver vi rehabiliteringsmedicin? En människa som genom skada eller sjukdom får sina normala handlingsmöjligheter begränsade, gör en förlust som kan leda till ett allvarligt utanförskap. Att i samråd hitta nya vägar till viktiga livsmål är rehabiliteringsmedicinens viktiga uppgift. En israelisk professor och vän till mig yttrade en gång, att egentligen behöver man vid en medicinsk fakultet bara en professur, den i rehabiliteringsmedicin. Alla andra är ju i och för sig bara underleverantörer. Även om jag inte helt stöder hans påstående, vill jag här försöka motivera varför vi behöver rehabiliteringsmedicin. Det gäller först att definiera rehabilitering, som använts i alla möjliga och omöjliga sammanhang. I detta medicinska sammanhang är rehabilitering en "coping"-process, vilket man kan översätta som "anpassning under existentiellt hot". Resultatet av denna dynamiska process beror på den tidigare psykologiska anpassningen, de aktuella kroppsliga och psykiska resurserna och realiserbarheten av människans mål. Denna process ska för människor - av oss ofta kallade patienter - som till exempel har hjärnskada, ryggmärgsskada eller ett långvarigt smärttillstånd leda fram till att de finner en optimal meningsfullhet i livet, genom att identifiera realistiska livsmål.   Helhetssyn på människan Vad är en människa? Ett förenklat svar är att hon är en (potentiell) symptombärare, där den iakttagbara symptomen/symptomfriheten avgör var läkaren som betraktare kan placera henne inom den Gausska normalkurvan. Detta "objektiva" partikularistiska sjukdomsseende kan kallas en biostatistisk syn, som i sekler har varit en grundpelare i medicinsk forskning och undervisning. Inom rehabiliteringsmedicinen föredrar en del av oss att definiera människan som en handlande individ, där viljemässiga handlingarna är underställda de mål hon har. Om hon når dessa mål är livet meningsfullt. Naturligtvis bortser vi inte ifrån människans biologiska funktioner, tvärtom; men vi ägnar oss framförallt åt människans handlingsrepertoarer i relation till hennes handlings- eller anpassningsfält. Ett fält som omfattar hennes totala sociala situation. I forskning, undervisning och klinik vill vi se rehabiliteringsmedicin som en medicinsk-humanistisk disciplin, vars främsta syfte är att bygga en bro tillbaka till ett meningsfullt liv. Vi vill då hävda att rehabiliteringsmedicin representerar en helhetssyn på människan som patient - och på hennes närstående och sociala nätverk. Det är därför inte speciellt märkvärdigt att det ultimativa kvalitetsmåttet på våra insatser är individens (patientens) upplevda livstillfredsställelse eller livskvalitet. Just detta har jag själv och medarbetare studerat under snart två decennier.   Handlingsrepertoarer Varje individ har handlingsrepertoarer. Dessa är inte normaliseringsbara utan kan ses som personliga egenskaper, vilka är underställda livsmålen - i stort som i smått. Man kan ta ett vardagligt exempel. Om jag vill förflytta mig mellan två platser kan jag välja mellan att promenera, cykla, åka bil, åka tåg, flyga eller om jag hade råd, hyra en snabb helikopter. Jag väljer i varje situation, och det gör alla människor, mina handlingsrepertoarer i relation till situationen. Våra handlingsrepertoarer är konfirmativa (bekräftande) eller explorativa (utforskande). Konfirmativa handlingar är de som människan har utfört tidigare under kända omständigheter. Dessa utgör majoriteten av de handlingar människan dagligen använder för att nå sina mål. Explorativa handlingar är sådana som innehåller för individen nya repertoarer eller där välbeprövade repertoarer används i okända situationer. Det är dessa handlingar som för människan framåt, som - om de leder till målet - ger en "flow"-upplevelse. Begränsas möjligheterna att välja handlingsrepertoarer finns det en stark benägenhet för att vi råkar in i ett utanförskap. De patienter, de människor, som vi i rehabiliteringsmedicinen vill och kan befatta oss med, är mycket ofta utanförställda och isolerade. Deras nätverk av nära eller älskade anhöriga står frustrerade och ser på.   Åskådare eller deltagare Dessa patienter blir passiva åskådare till sina egna liv. Alla, eller majoriteten, av repertoarerna har blivit explorativa. De vet inte om de kan klara det dagliga livets enkla sysselsättningar (ADL) eller vågar inte se sig själva som sexuella individer - kanske det mest centrala i mänskligt liv. Flertalet av dem förlorar helt eller delvis sin fritid och många människor i yrkesverksam ålder mister också sitt arbete om de får en funktionsnedsättning på den biologiska nivån. När man insjuknar eller skadas, hamnar man därför ofta i vad man med ett psykologiskt uttryck kan kalla en existentiell kris. Rehabiliteringsprocessen, denna "coping"-process, i vilken många deltar: Omvårdare, läkare, sjukgymnaster, psykologer, kuratorer, logopeder, arbetsterapeuter - ofta använder man ordet "team" - samarbetar med patienten, med nära anhöriga och med det sociala nätverket för att försöka föra människan fram till att kunna se realistiska mål, att vara en livsdeltagare.   Fokus på mänsklig lycka I en analytisk modell kan man utgå ifrån: Vad är hälsa? Hälsa är, anser jag, att ha funktioner på kroppslig nivå, som ger människan förmåga, handlingsrepertoarer så att hon kan nå sina livsmål. Om hon når dessa mål blir hon tillfreds och blir hon tillfreds inom ett område, som är viktigt för henne, befästes eller ökar tillfredsställelsen med livet i sin helhet. Det leder då till en aristotelisk definition: Den är lycklig som är tillfreds med hela livet i stort. Man skulle alltså kunna säga att vi inom rehabiliteringsmedicinen fokuserar mänsklig lycka. Många människor, som får en funktionsnedsättning efter exempelvis hjärnskada, hjärtinfarkt eller vid kronisk smärta, får en kroppslig funktionsnedsättning (engelska: impairment). Det är centralt att vi inom rehabiliteringsmedicin, och många andra discipliner, nogsamt observerar och behandlar för att försöka eliminera eller minimera denna förlust av kroppsliga resurser, så att människan om möjligt återfår sin tidigare funktion - med eller utan hjälpmedel. Arbetsterapeuter, sjukgymnaster, neurospykologer har här viktiga uppgifter. Om vi lyckas med behandlingen har människan tillräckliga funktionsresurser för sina repertoarer även om möjligheterna för explorativa handlingar kan vara begränsade.   Nya vägar - nya mål En del människor har ändå, på grund av funktionsnedsättning som inte kan elimineras, oförmåga att använda sina aktivtetsrepertoarer (engelska: disability). För dessa människor är det essentiellt i rehabiliterings-medicinen att vi arbetar mot att de antingen finner nya vägar till sina gamla mål, eller finner nya mål - och ibland både nya vägar och nya mål. Dessa mål måste dock vara vitala och viktiga mål. Först om de är viktiga mål, kan livet bli meningsfullt igen. Så har jag försökt besvara min fråga "Varför rehabiliteringsmedicin?" I Uppsala har vi nu fått möjlighet att bygga upp rehabiliteringsmedicinsk forskning och undervisning. Vi kan därmed bredda basen inom Uppsala universitet för analys och behandling av funktionsresurser, aktivitetsrepertoarer och livskvalitet. Genom detta tror jag mig veta att vi kan utgöra ett mycket viktigt komplement till en helhetsmässigt högt kvalificerad sjukvård.

© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster

• Uppsala universitet
  • Forskning
    • Installationsföreläsningar 1995/96