UU | Forskning | Installationsföreläsningar 1995/96 | Föregående | Nästa

Kristian Gerner är född i Piteå 1942, växte upp i Långsele och tog studenten i Sollefteå 1962. Fil. mag. 1969 och doktor i historia 1984 vid Lunds universitet. Forskare vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm 1982 och 1985, och vid Netherlands Institute for Advanced Studies i Wassenaar 1988-89.

Gerner har i sin forskning bl. a. ägnat sig åt förhållandet mellan natur och samhälle, gränskonflikter, etnisk identitet, historieuppfattning och säkerhetspolitik i 1900-talets Central- och Östeuropa. För närvarande forskar han om regionala identiteter i Centraleuropa.

Kristian Gerner är sedan den 1 juli 1994 professor i östeuropaforskning, särskilt östeuropeisk kultur och historia vid Uppsala universitet. Han installerades den 1 december 1995.

Kristian Gerner

Medborgarsamhälle i Östeuropa?

I de demokratiska nationalstater som etablerades i Centraleuropa efter första världskriget, var medborgartanken central. Under mellankrigstiden ersattes de flesta demokratier av diktaturer på etnonationalistisk grund - i princip klansamhällen. Efter det kommunistiska samväldets upplösning påverkas nu övergångssamhällena i öst av en kombination av klansamhälle och organiserad brottslighet - ytterst ett hot också mot medborgarsamhället i väst.

Upplösningen av sovjetblocket skedde i namn av demokratisering och nationellt självbestämmande. Termerna "demos" och "natio" syftar båda på begreppet ´folk´, men detta har i nutida politiskt språk två betydelser. Demos syftar på folket som politiskt subjekt. Alla som bor inom ett bestämt territorium är medborgare. Natio, på grekiska ethnos, syftar på folket som gemenskap. Alla som har samma modersmål eller religion är anförvanter. Den demokratiska principen delar in mänskligheten i medborgare. Den etniska principen delar in mänskligheten i stammar.

Efter första världskriget aktualiserades de två skilda grunder för politisk legitimitet, som finns i den demokratiska respektive den etniska principen. De nya stater, som etablerades i Centraleuropa, definierades som demokratiska nationalstater. Medborgartanken var central, men människorna definierades även genom sitt etniska ursprung. Staten betraktades som titulärnationens egendom. Folket delades i majoritet och minoriteter.

 

Ethnos avlöser demos

I tecknet av stora ekonomiska problem och social oro utplånades demokratin under mellankrigstiden i alla stater i Centraleuropa utom Tjeckoslovakien. I stället kom diktatoriska nationalistiska regimer. Etnonationalismen satte sin prägel på de mellanstatliga relationerna. Tjeckoslovakien stympades 1938 när Tyskland, Polen och Ungern med åberopande av etniska argument tog bitar av dess territorium. Operationen blev politiskt möjlig därför att dessa argument godtogs av demokratierna Storbritannien och Frankrike. Symptomatiskt för innebörden i den etniska principens seger var vad som skedde med de medborgare, som var judar. Först erkändes judarna som rättsligt skyddade minoriteter i de nya staterna. När etnonationalismen blev norm förvandlades de till en förföljd kategori. I Tyskland och Ungern berövades de grundläggande medborgerliga rättigheter och i Polen diskriminerades de allvarligt inom det ekonomiska livet och utbildningsväsendet.

Efter Tjeckoslovakiens undergång följde först krig och tysk ockupation, sedan fred och sovjetisk ockupation av Östeuropa. Demokrati och nationellt självbestämmande försvann från dagordningen. Folket reducerades till undersåtar. Nationalismen hölls emellertid vid liv och antisemitismen levde kvar, därför att det förhatliga sovjetväldet förknippades med ryssar och därför att vissa nya ledare var av judisk börd, därför att mellankrigstidens etniska konflikter inte bearbetades kritiskt, och därför att regimerna i Östeuropa uppmuntrade "patriotism".

Det sovjetiska imperiets sammanbrott skedde utan krig. Situationen från första världskrigets slut återkom i den bemärkelsen, att demokrati och nationellt självbestämmande kom tillbaka på dagordningen. Etnonationalistiska principer för statsbyggnad åberopades av ledare i delrepublikerna i federationerna Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien. De löstes upp i etnoterritoriellt definierade beståndsdelar. Den etnonationalistiska uppdelningen av Östeuropa blev ännu mer utpräglad än efter första världskriget.

 

Socialt kapital och demokrati

En stats resurser kan delas in i realkapital, humankapital och socialkapital. Realkapitalet, dvs. naturresurser och fasta anläggningar, är en nödvändig förutsättning för statens materiella existens. Humankapitalet utgörs av enskilda individers kunskaper och färdigheter. Realkapitalets möjligheter kan inte utnyttjas utan humankapital.

Socialkapitalet utgörs av nära och vitt förgrenat samarbete mellan individer, vilka knyts ihop antingen av att de bebor samma territorium eller av att de tillhör en bestämd verksamhetskategori. De samarbetar i syfte att uppnå gemensamma mål. Genom förhandlingar som resulterar i lagar befästs en social verklighet, som genom sitt normsystem blir ram för fortsatta samhandlingsmönster. Samhällslivet blir genomskinligt och får en hög grad av förutsägbarhet. Individerna kan tänka framåt och planera sina liv. Samhället blir dynamiskt.

I ett historiskt perspektiv har socialt kapital i Europa vuxit fram i gillen, skrån, stånd och ting, parlament, politiska klubbar, sparkassor, fackföreningar, aktiebolag och folkrörelser. Det utmynnar i demokratiska masspartier och en mängd fristående organisationer.

Den moderna välfärdsstatens grund är ett rikt socialt kapital. Resultatet kan beskrivas med den formel, som västvärlden har satt som målsättning för omvandlingen av de f.d. socialiststaterna: rättsstat, marknadsekonomi och demokrati. Detta kan sammanfattas i ett ord: medborgarsamhället.

 

Socialistiskt klansamhälle

Där en diktatorisk statsmakt förhindrar utveckling av socialt kapital, tar människorna sin tillflykt till kollektiv, som man är född in i. Känslan av samhörighet med blodsförvanter och förlitan på beskyddare blir avgörande för människans orientering i samhället. Detta kommer att bestå av hierarkiska, auktoritärt styrda segment. Om statsmakten försvagas, återstår detta klansystem. Förhållandet mellan patroner och klienter byggs på personliga relationer, på vad en italiensk samhällsvetare, Robert Leonardi, kallar "amoralisk familism". Konflikter löses inte genom rättsliga procedurer utan genom den starkares rätt. Kontrakt och lagar ersätts av våld och korruption. Ett känt exempel på denna organisationsform är den sicilianska maffian.

I de socialistiska staterna i Östeuropa var indelningen av människorna visserligen inte grundad på vare sig språk, religion eller blodsband utan på formell klasstillhörighet och medlemskap i kommunistpartiet, men i princip var det fråga om samma slags kategorisering av människor som i klansamhället. Partiets ledare var patroner och befolkningsmajoriteten var klienter. Kommunistpartiet stod över lag och rätt, hade hela den politiska makten och kontrollerade ekonomin. Det kommunistiska partiet i Sovjetunionen var en motsvarighet till Cosa Nostra på Sicilien.

Eftersom det socialistiska samhället strukturerades i vertikala patron-klient förhållanden och saknade organisations- och yttrandefrihet, kunde information inte cirkulera fritt horisontellt mellan klienter i olika klaner. Informationen måste passera igenom det skikt av patroner, som hade makten. Ur individens synvinkel var samhället ogenomskinligt. Statsledningen litade till angiveri för att få kunskap om vad som hände lokalt, men verksamheten kom att påverkas av angivarnas egna intressen att vinna fördelar genom att föra bossarna bakom ljuset. Samhället blev ogenomskinligt även för ledarna. De förmådde inte uppfatta signaler, som tydde på allvarliga missförhållanden. De visste inte ens att de inte visste vad som skedde på lokal nivå. Export av realkapital, särskilt olja, och import och stöld från väst av avkastning på humankapital, särskilt teknologi, fungerade som ersättning för det frånvarande sociala kapitalets uteblivna effekter av anpassning och förändring. De statiska socialistiska ekonomierna parasiterade på de dynamiska marknadsekonomierna på samma sätt som maffian parasiterar på staten.

Michail Gorbatjov gjorde karriär inom ramen för det socialistiska klansamhället, men han skaffade sig genom resor och rådgivare viss kännedom om medborgarsamhället i västvärlden. Han fick klart för sig att Sovjetunionen halkade efter väst, och sökte orsakerna i det sovjetiska samhällets brister. Ideologiskt influerades han inte bara av marxismen utan även av den ryske naturvetaren Vladimir Vernadskijs och den franske teologen Teilhard de Chardins lära om noosfären, förnuftssfären, som livets tredje och högsta stadium på materiens - geosfärens - och livets - biosfärens - grund.

Gorbatjov sökte rädda Sovjetunionen genom att skapa betingelser för framväxt av socialt kapital, även om han talade om noosfären. Hans ingripanden i form av perestrojka, glasnost och nytänkande, begrepp som uttryckte tro på individuellt ansvar och initiativ, informationsfrihet och rätt, slog sönder det hierarkiska partisystemet i hela Östeuropa. Tomrummet skulle fyllas av noosfären. Socialismen skulle efterträdas av medborgarsamhället.

 

Kvar i klansamhället

Folkflertalet i Östeuropa hade under sovjettiden varit nationalistiska undersåtar, inte demokratiska medborgare. Där det tidigare funnits ett medborgarsamhälle, och där individernas subjektiva identifikation med västvärlden var stark, återskapades punktvis ett socialt kapital i form av politiska partier, intresseorganisationer och rättsregler. En grund var redan lagd genom verksamheten hos nerifrån framvuxna organisationer som Charta 77 i Tjeckoslovakien, Solidaritet i Polen, Bészelö i Ungern och folkfrontsrörelsen i Baltikum.

Det kommunistiska samväldet har upplösts, men många av de ledande aktörerna i Östeuropa lever kvar i det socialistiska klansamhällets värld. De utnyttjar personliga kontaktnät för att bevara sin makt. Förstesekretaren vid USA:s ambassad i Moskva, Thomas Graham, visade i en analys, som publicerades i en rysk tidning inför valet till duman i december 1995, att Ryssland behärskades av klaner med bas i energisektorn, det militärindustriella komplexet och säkerhetstjänsten. Ledarna behövde emellertid folkflertalets stöd för att i västvärldens ögon framstå som legitima härskare med rätt till krediter från internationella organ. För att få en majoritet bakom sig i allmänna val utnyttjade de etnonationalismen och den auktoritära andan.

Att som general Aleksandr Lebed i Ryssland under valkampanjen vädja till stammens samhörighetskänsla och till undersåtars längtan efter en patron, bedömdes som en säkrare metod än att försöka få stöd med hjälp av resonemang om medborgaransvar och behovet av blod och möda, svett och tårar.

Organiserad brottslighet har blivit ett framträdande inslag i samhällslivet i Östeuropa. En rysk forskare, R.A. Zobov, skriver om den "kriminella maffiamentaliteten" som en visserligen deformerad men ändock rysk mentalitet med rötter i den ryska ortodoxin och dess föreställning om "enhetsidentitet", "trosgemenskap", "kollektivism" och "hierarki". En av ledarna för det demokratiska partiet Jabloko, Vladimir Lukin, talade under valkampanjen 1995 om att mördandet i Ryssland blivit en "normal" faktor i den politiska kampen, i den ekonomiska konkurrensen och i vardagslivet. Det Zobov beskriver som kännetecken på den ryska ortodoxin, var också kännetecken på den sovjetiska kommunismen. Det mördande Lukin nämner, fanns även tidigare, men då handhades det av KGB. Det är inte förvånande, att den liberala ryska tidningen Nezavisimaja Gazeta inför årsdagen 1995 av oktoberkuppen 1917, vilken inledde sovjetväldet, konstaterade, att inte mycket hade förändrats efter upplösningen av Sovjetunionen 1991. Klansamhället bestod.

 

Gellners testamente

Den polske författaren Kazimierz Brandys beskrev för femton år sedan centraleuropéens misströstan om framtiden med att på följande sätt beskriva vad man väntade på:

"Apokalypsen? Andarna? Det finns i detta, säger jag, någonting av lik och spöken. Kanhända betyder det också att ryssarna är nära".

Brandys syftade inte på enskilda etniska ryssar och inte heller på människor med medborgarrätt och -ansvar utan på undersåtar i den ryska, imperialistiska kristet ortodoxa respektive marxistleninistiska staten. När de av det kalla krigets motståndare i Västeuropa omhuldade "ryssarna" äntligen, sedan de bringat sovjetsamhället till att förinta sig själv, kom nära, blev det en synnerligen blandad välsignelse.

Opinionsbildning och affärsmoral i Västeuropa har påverkats negativt av etnonationalismen och den organiserade brottsligheten i Östeuropa. Massmedia och politiker i Västeuropa började i samband med 1989 års händelser när det gällde politiska konflikter att tanklöst klassificera människor enligt etniskt ursprung och att framställa olika grupper som eviga fiender, istället för att beskriva människorna i Östeuropa som ansvariga medborgare med möjlighet att lyfta sig ut ur och över stamtänkandet. Dessutom kolporterades uppfattningen att kapitalismen kan ställas över rätten och moralen i de så kallade övergångssamhällena, och västliga företag inlät sig på allehanda skumraskaffärer med den organiserade brottsligheten i Östeuropa och särskilt i Ryssland. Detta medförde en relativisering av fundamenten för det sociala kapitalet, nämligen normerna för medborgarsamhället, även i Västeuropa. Den hösten 1995 avlidne samhällsvetaren Ernest Gellner, med rötter i Prags judiska miljö och som forskare länge verksam i England, varnade i vad som kom att bli ett testamente människorna i väst för risken för social smitta från de auktoritära, nationalistiska och kriminaliserade övergångssamhällena i öst. Frågan "Medborgarsamhälle i Östeuropa?" bör därför vidgas till frågan "Har medborgarsamhället i Västeuropa någon framtid?"

© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster