UU | Forskning | Installationsföreläsningar 1995/96 | Föregående | Nästa

Anders Hultgård är född i Stettin, nuvarande Polen,1936 och blev efter studentexamen i Norrköping fil. mag. 1962, teol. kand. 1965, teol. lic. 1969, teol. dr 1971 och docent 1973, allt vid Uppsala universitet. Under åren 1971-74 var Hultgård universitetslektor och hade 1975-85 docenttjänst vid Uppsala universitet. Vidare var Hultgård professor vid universitetet i Bergen 1985-90 och universitetslektor vid Uppsala universitet 1990-94.

Hultgård har i sin forskning bland annat studerat messianska föreställningar i den antika judendomen och den iranska religionens inflytande på judisk-kristna föreställningar om livet efter döden. Hultgård har i sin forskning också ägnat sig åt hur kult och myter förändras vid religionsskiften i studier av kristianiseringsprocessen i Skandinavien och Armenien.

Anders Hultgård är sedan den 1 februari 1995 professor i religionshistoria med inriktning mot indoeuropeiska religioner vid Uppsala universitet. Han installerades den 27 oktober 1995.

Anders Hultgård

Världsundergång och världsförnyelse

Människor har i alla tider ställt sig frågan, när kommer världen och den nuvarande tidsordningen att få ett slut? Insikten om en begränsad tid är därför ett tema som varieras i olika religioners föreställningsvärld. Inom de indoeuropeiska religionerna finns det intressanta likheter i synen på världens undergång men också på dess förnyelse.

Världens undergång är ett gammalt tema som har en tendens att ständigt vara aktuellt. Många olika scenarier kring en världskollaps målas upp inför våra ögon. Miljökatastrofer och nukleära explosioner som hotar människans överlevnad. En dramatisk befolkningsökning som tömmer jorden på resurser. Vi kan läsa rubriker som "Ny istid kommer plötsligt". För att inte tala om den stora meteorit som lurar någonstans ute i världsrymden och väntar på att styra rakt in mot vår egen planet. Inför det magiska år 2000 kommer säkerligen allehanda apokalyptiska spekulationer att dyka upp.

Ett är dock säkert: jordens existens har haft en början och kommer att få ett slut. Den föddes för drygt 4 miljarder år sedan och innan nya 5 miljarder år har gått, börjar solen expandera för att sedan slockna och då är världsundergången ett faktum i varje fall för vår del. Vad som sedan kommer, lämnar den moderna naturvetenskapen åt sidan.

 

Tema med variationer

Insikten om världens i tiden begränsade existens är inte ny. I de mytiska föreställningar som religionerna utformat, har sedan årtusenden temat världsundergång och världsförnyelse varierats och anpassats efter nya situationer. Den roll som detta tema spelar i de indoeuropeiska religionerna är särskilt påtaglig och denna omständighet har också kommit att alltmer uppmärksammas av den komparativa religionsforskningen.

Många frågar sig säkert vad som menas med indoeuropeiska religioner. Begreppet indoeuropeisk betecknar i första hand en grupp av besläktade språk. De germanska, romanska, slaviska och iranska språken, liksom diverse nyindiska språk (t. ex. hindi och urdu) hör alla till denna språkfamilj, vilken numera - till följd av engelskans och spanskans expansion - är utbredd över stora delar av världen. De allra flesta, som i dag talar indoeuropeiska språk, är nominellt sett kristna, muslimer eller hinduer och det är uppenbarligen orimligt att låta nutida språktillhörighet ligga till grund för beteckningen indoeuropeiska religioner.

 

Indoeuropeisk släktskap

För att förstå begreppet "indoeuropeisk" måste vi gå tillbaka till slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det var då som man först blev medveten om att grekiska och latin var släkt med sanskrit, Indiens gamla litteraturspråk. Äran av denna upptäckt tillkommer en brittisk jurist vid Högsta Domstolen i Calcutta, Sir William Jones, som i ett föredrag publicerat år 1788 drog den slutsatsen att "ingen filolog kan studera dessa språk utan att komma till den insikten att de härstammar från en gemensam källa."

De tankar som Jones framförde, utvecklades på ett systematiskt sätt av Franz Bopp och av Jakob Grimm - en av sagobröderna. Dessa två forskare lade grunden till den jämförande indoeuropeiska språkvetenskap, som i dag bedrivs vid många universitet världen över.

Snart flyttades jämförelserna över också till mytologi och kult och det kom under 1800-talet en rad studier på detta område; bl. a. vår egen Viktor Rydbergs "Undersökningar i germansk mytologi", ett arbete som fortfarande är värt att läsa och i vissa avseenden faktiskt låg långt före sin tid.

 

Indoeuropeisk vagga

De påfallande likheterna i struktur och ordmaterial mellan de indoeuropeiska språken i deras tidigast belagda former, förklarades redan från början med teorin om ett genetiskt historiskt samband. Denna förklaring, som fortfarande är den sannolikaste, förutsätter ett geografiskt mer begränsat område, där indoeuropeisk-talande folkgrupper en gång levt nära varandra.

Var detta indoeuropeiska hemland en gång legat, har alltsedan 1800-talet utgjort en hett omstridd fråga, där nationalistiska övertoner förvisso inte saknats. Vitt skilda områden såsom Sydryssland, Centralasien, Balkan, Kaukasus och Nordeuropa har fått figurera som indoeuropéernas vagga.

 

Scenario för ursprung

Arkeologer och språkforskare har lämnat många bidrag till försöken att lösa "gåtan om indoeuropéernas ursprung" för att anspela på titeln till en av de senaste monografierna i ämnet. Enstaka undantag till trots, pekar alla dessa försök att inringa det indoeuropeiska hemlandet i en bestämd riktning och vi kan därför hypotetiskt uppställa följande scenario.

Under sen neolitisk tid, ungefär mellan 4000 till 2 500 f. Kr., fanns i Europa, från Rhen i väster till Volga i öster, från Alperna och Karpaterna i söder till Östersjö-området i norr vad som kallas ett språkligt continuum av indoeuropeiska dialekter, där man väl förstod sina grannar men där kanske de som bodde längst i väster inte kunde förstå dem som levde längst bort i öster.

 

Plötslig expansion

Denna språkliga gemenskap hade också gemensamma kulturella och religiösa särdrag. Framemot år 2000 f. Kr. sker av okända orsaker en ganska plötslig expansion, som framför allt riktar sig åt söder och sydost. Åt det sistnämnda hållet underlättas expansionen av att indoeuropéerna i Sydrysslands stäppområden något årtusende tidigare lyckats tämja vildhästen.

Det är nu indoeuropeisk-talande grupper tränger in i Italien och Grekland, Mindre Asien, Iran och nordvästra Indien, enstaka grupper de s.k. tocharerna når ända in i Centralasien. Kinesiska arkeologer har nyligen i Sinkiang-området gjort sensationella fynd från tiden strax efter 2000 f. Kr. av gravar med drygt 100 väl bevarade mumier vilka företer ett tydligt europeiskt utseende. Dessa fynd kan sättas i samband med de nyss nämnda tocharerna.

Begreppet "indoeuropeisk" betecknar alltså i första hand tillhörighet till en bestämd språkfamilj, och de särdrag denna familj har i förhållande till andra språkfamiljer. I analogi härmed kan även ordet indoeuropeisk användas om gemensamma drag i mytologi, tänkande och ritual hos indoeuropeisk-talande folk i gammal tid. Utifrån denna definition kan vi i Europa som indoeuropeiska beteckna: kelternas, germanernas, balternas och slavernas förkristna religioner, liksom till viss del även romarnas och grekernas religion.

I Västasien är det bl. a. armeniernas förkristna religion och religionerna hos olika iranska folk innan de islamiserades, som hör hit. I Indien har vi slutligen de invandrande indoeuropeisk-talande gruppernas tidiga religion, vilken främst möter oss i Veda-texterna.

Alla dessa religioner har naturligtvis sin egen historia, de har utvecklat sina särdrag och även omformats i det kulturutbyte som ständigt pågått mellan Nordeuropa och Sydeuropa och mellan Medelhavsområdet och Främre Orienten. Några av dem har förändrats starkare än andra, främst genom påverkan av substrat-kulturerna, så är t.ex. fallet med grekisk religion och hettiternas religion i Mindre Asien.

Studiet av Irans gamla religioner, i synnerhet Zarathustras religion, har bedrivits särskilt här i Uppsala och rönt stor internationell uppmärksamhet. Nathan Söderblom och H. S. Nyberg gjorde sina främsta vetenskapliga insatser just på detta område. Deras arbete fortsattes av Geo Widengren, Stig Wikander och Sven Hartman, som alla givit väsentliga bidrag till utforskandet av en av de intressantaste men svårtillgängligaste indoeuropeiska religionerna.

 

Jämförande perspektiv

Jag vill här betona att det ämne som jag företräder inte är inriktat på att försöka rekonstruera en ursprunglig indoeuropeisk religion. I stället ligger huvudvikten vid studiet av de individuella indoeuropeiska religionerna, deras utveckling, karaktär och kulturella kontext.

Det jämförande perspektivet kommer dock alltid in, eftersom ett komparativt material ofta kastar nytt ljus över dunkla myter och riter i en enskild indoeuropeisk religion. Betydelsen av den komparativa metoden har klart visats av Georges Dumézil, förnyaren i vår tid av den indoeuropeiska religionsforskningen, och som gick bort i hög ålder för inte så länge sedan.

I sitt hälsningstal till Dumézil vid dennes inträde i Franska Akademin 1979 karakteriserade Levi-Strauss Dumézils forskning med orden un projet sans équivalent, "ett verk utan motstycke". I Dumézil förenades en enastående språklig kompetens med en genialisk förmåga att uppdaga dolda mytiska och ideologiska sammanhang i olika indoeuropeiska traditioner.

Så kunde t. ex. Dumézil med hjälp av indiska och romerska källor kullkasta den tidigare så omhuldade uppfattningen att kriget mellan asar och vaner i den nordiska mytologin skulle återspegla historiska realiteter. En i Skandinavien inhemsk, fredlig befolkning och deras gudar, representerade av vanerna, skulle i förhistorisk tid ha mött en invandrande krigisk folkgrupp symboliserad av asarna, vilka enligt Snorres Edda ju kom invandrande från Troja i Mindre Asien. Denna tolkningslinje har varit ytterst seglivad, senast framförd igen av Herman Lindqvist och sammanfattad i den fyndiga formuleringen "Oden, vår förste turk".

Dumézil kunde i stället visa att berättelsen om de två gudagruppernas strid och försoning helt utspelas på det mytiska planet. I enlighet med mytens förebildliga roll klargör berättelsen att olika funktioner och intressen måste samverka för att skapa den harmoni och endräkt som varje gemenskap, både gudomlig och mänsklig, behöver för sitt fortbestånd.

 

Undergång och förnyelse givande forskningsfält

Låt oss återvända till temat världsundergång och världsförnyelse, som erbjuder ett givande forskningsfält för religionshistorikern. Jag skall här kort dryfta några av de frågor som detta tema ställer, och exemplifiera utifrån några viktiga indoeuropeiska texter.

På skandinaviskt område har vi den märkliga dikt som kallas Voluspá, "Valans spådom", tillkommen i Norge eller på Island för tusen år sedan. Från det gamla Iran kommer en apokalyps benämnd Bahman Yasht, som skrevs samman först något århundrade efter den arabisk-islamska erövringen på 600-talet, men som bygger på långt äldre traditioner. Den tredje texten är det stora indiska eposet Mahabharata som redigerades för runt två tusen år sedan. I alla tre fallen har vi att göra med profetior som förmedlas genom speciella gestalter.

I Voluspá är det en anonym sierska som i korta, flämtande andetag återger hela världsförloppet. Bahman Yasht har som ram ett möte mellan profeten Zarathustra och den högsta guden Ahura Mazda, under vilket Zarathustra försätts i trans och får skåda världens öde från begynnelsen till ändens tid. Mahabharata innehåller ett avsnitt i vilket asketen och siaren Markandeya inför kung Yudhisthira omtalar de fyra tidsåldrar som världen genomlöper i ett kretslopp av återkommande förstörelser och nyskapelser.

 

Överraskande likheter 

De många judisk-kristna apokalypserna, mest bekanta är Danielsboken och Johannes Uppenbarelse, framvisar i sina skakande visioner av den kommande domedagen, då den onda makten skall krossas, de döda skall uppstå och Gudsriket upprättas på jorden, överraskande likheter med iranska och indiska föreställningar. Det är fortfarande omdiskuterat hur dessa likheter skall förstås. Den enligt min mening mest övertygande förklaringen är att den judisk-kristna apokalyptiken växt fram ur inhemska främre-orientaliska traditioner, men att den därvid mottagit fruktbärande impulser och idéer från den iranska religionen.

 

Evig fråga om tidens ände

Människor har i alla tider ställt sig frågan: när kommer världen och den nuvarande tidsordningen att få ett slut? I både judisk-kristna och indoeuropeiska traditioner har man under generationer samlat alla de tecken som skulle förebåda att världen går mot sitt slut.

Dessa den yttersta tidens tecken - Jesus liknar dem vid en kvinnas födslovåndor - är påfallande utförligt skildrade i iranska och indiska texter, men finns även i den fornnordiska traditionen. Här har nutida domedagsprofeter en rik källa att ösa ur. Praktiskt taget alla tecken som figurerar i dagens diskussion på vad som kan förebåda vår jords undergång, finns redan förutsagda i dessa gamla mytiska traditioner. Förutom katastrofer som krig och ödeläggelse, jordbävningar, dödliga farsoter, hungersnöd, möter vi även drastiska klimatförändringar och överbefolkning.

Fimbulvintern - egentligen den stora vintern - inleder både i Norden och det gamla Iran världens sista tid och skildringarna av den har slående likheter med hur nutida klimatforskare beskriver inträdet av en ny istid. I Mahabharata sägs det att när tidsåldern går mot sitt slut så kommer: "Befolkningen att öka, kvinnorna föder för många barn, vällukt blir till stank, maten smakar inget."

 

Allmän upplösning

Till de stående undergångstecknen hör den allmänna samhällsupplösningen, det sedliga och moraliska förfallet liksom sönderslitandet av familjebanden. Voluspá sammanfattar mycket av den yttersta tidens våndor i sin skildring av tillståndet före Ragnarök:

"Bröder skall slåss
och bli varandras bane,
barn utav systrar bryter mot seden,
det är hårt i världen,
hordom mycken,
yxtid, knivtid,
kluvna sköldar,
stormtid, vargtid,
förrn världen störtar"

I Bahman Yasht och Mahabharata har vi utförliga skildringar av denna världens sista tid, i vilka sambandet mellan människans genetiska förändring och jordens åldrande löper som en röd tråd. Människorna blir mindre till växten, får svaga kroppar, de föds nästan som åldringar och lever kort tid. Detta är en följd av att den kosmiska ordningen rubbas och att jorden och naturen förändras.

I Bahman Yasht säger Ahura Mazda till Zarathustra: "när ditt årtusende nalkas sitt slut, o Zarathustra, blir solen mindre och syns sämre. År. månader och dagar blir kortare, Moder jord blir trängre... sådden ger nästan ingen skörd, växter och träd blir mindre och ger litet frukt, och det som blir kvar, skänker ändå ingen smak och glädje. I denna den sämsta tidsålder, föds människorna svagare och mindre till växten, de lever kort tid och deras karaktär är svekfull... boskapen blir mindre, den förökar sig dåligt, oxen orkar inte dra plogen..." och - i mitt tycke ett osvikligt tecken - "mjölken ger mindre grädde" .

I judiska och kristna apokalypser stöter man ibland på liknande tecken som visar fram mot världens förestående undergång, men här är de lösta från sitt ursprungliga sammanhang i de indoeuropeiska föreställningarna om jordens åldrande och nyfödelse.

 

Myten om världsträdet

Överensstämmelser mellan fornskandinavisk och gammaliransk religion i synen på världsundergång och världsförnyelse uppmärksammades tidigt och har blivit alltmer tydliga genom nyare forskningar. Myterna om världsträdet är ett exempel och bakom dessa myter anar vi ett gammalt indoeuropeiskt arv.

Det är inte bara beskrivningen av det kosmiska trädet som överensstämmer utan även den djupare innebörden. I Voluspá ser sierskan asken Yggdrasill först som ett frö djupt nere i jorden men redan omslutande de nio världarna, sedan som fullvuxet träd, hem för gudar och människor, och till sist som ett åldrande träd vars grenar skälver inför det annalkande Ragnarök, då världsbranden skall kasta sina lågor högt upp mot askens stam. Asken Yggdrasill symboliserar inte bara världen som sådan utan även själva världsförloppet.

De iranska traditionerna betonar likaledes både den rumsliga aspekten, det kosmiska trädet är världen och innesluter de nio världsbergen, och den tidsliga. Bahman Yasht omtalar en drömvision som Zarathustra hade, i vilken han såg ett väldigt träd med fyra grenar en av guld, en av silver, en av koppar och en av uppblandat järn. Ahura Mazda uttyder detta för Zarathustra på följande sätt: "Trädet du såg är den av mig skapade världen och de fyra grenarna är de fyra tidsåldrarna".

De metaller som nämns anger att världsförloppet börjar med en guldålder och slutar med en ond tidsålder. Också Mahabharata beskriver de fyra tidsåldrarna som en utveckling från det bättre till det sämre.

 

Grönskande förnyelse

Undergången följs av förnyelse. Så siar både den nordiska valan, Zarathustra och den indiske asketen. När den förödande världsbranden slocknat,träder en ny värld fram. Jorden stiger ljuvligt grönskande upp igen ur havet sägs det i Voluspá, gudarna mötas igen, finner i gräset guldtavlorna, den indiske asketen ser enligt Mahabharata jorden åter prydd med gröna skogar, och enligt iransk tradition renas världen och återställs i sin ursprungliga gestalt och det sker, som en text säger, på samma sätt som ett torrt träd slår ut sina blad och blomknoppar.

Vad kommer sedan? Snorre Sturlason avslutar i Eddan sin framställning av världsförloppet från skapelsen fram till Ragnarök och världsförnyelsen med följande ord som jag till sist låter gå vidare till mina läsare:

"Och om du nu skulle kunna hitta mer att fråga om, då vet inte jag var svaren skall tas ifrån, ty jag har inte hört någon människa tala om vad som kommer ännu längre fram i tiden. Men njut det du nu har hört".

© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster