Bert Lehrberg är född i Kappelshamn på Gotland 1957 och blev jur. kand 1985, jur. dr 1989 och docent i civilrätt 1990, allt vid Uppsala universitet. Under åren 1989-92 var Lehrberg forskarassistent och universitetslektor i civilrätt vid Uppsala universitet och 1992-95 professor i bankrätt vid Lunds universitet. Lehrberg har i sin forskning bland annat ägnat sig åt hur avtal påverkas av misstag och oförutsedda händelser, regler för hur juridiska personer uppstår och upplöses samt juridiska metodfrågor. Bert Lehrberg är sedan den 1 juli 1995 professor i civilrätt vid Uppsala universitet. Han installerades den 9 februari 1996. |
Bert Lehrberg Frågeparadigm eller ämnesisolering - avgörande för civilrättens framtidHur rättsregler ska ordnas har alltsedan romartiden varit en central fråga. I vårt moderna samhälle är det särskilt den stora mängden rättsregler som ställer krav på en överskådlig systematik. Lagstiftningens snabba tillväxt har dock lett till en långtgående specialisering och ämnessplittring som hotar att undergräva juridikens kompetens. En föråldrad ämnesindelning bör därför ersättas med en modernare frågesystematik. Juridiken är en disciplin som i sällsynt hög grad präglas av förhållandena i det omgivande samhället. Det har att göra med att den har en samhällelig företeelse - rättsordningen - till studieobjekt. Till rättsordningen hör alla de lagar och andra rättsregler som bestämmer hur vårt samhälle fungerar. Vid studiet av rättsreglerna har det alltid varit en central fråga hur stoffet skall systematiseras. Redan romarna ställdes inför det problemet. Deras världsvälde krävde en högt utvecklad rättsordning, särskilt inom handeln. Reglerna för handeln hör till den del av juridiken som kallas civilrätten och som behandlar rättsförhållanden mellan enskilda personer inbördes. I den inledande, läroboksmässiga delen av kejsar Justinianus stora lagverk Corpus juris civilis delades reglerna på 530 talet e. Kr. upp i fyra huvudgrupper:
I senare tiders större lagverk har något avvikande indelningar använts. I den franska Code Civil från 1804 skilde man mellan:
I den tyska Bürgerliches Gesetzbuch, som trädde i kraft år 1900, skilde man mellan
I vårt moderna samhälle har mängden av rättsregler blivit mycket omfattande och svåröverskådlig. Frågan om valet av systematik har därför blivit av stor betydelse. Utgångspunkten är en indelning, som i första hand bygger på den tyska men innehåller många modifikationer och tillägg. Rättsreglerna är uppdelade mellan olika rättsområden, som ibland kallas ämnesområden. Två olika principer tycks ha varit styrande för de här indelningarna. Detta är särskilt märkbart - och problematiskt - inom civilrätten. Dels har man sammanfört olika rättsregler inom skilda institut eller avtalstyper till olika ämnesområden beroende på vilka livsområden de behandlar, t.ex. köp, hyra och äktenskap. Dels har man inordnat grupper av regler som behandlat samma typer av tvistefrågor under gemensamma principer, t. ex. skadeståndsrätt och sakrätt. Man kan säga att det finns en ämnessystematik och en frågesystematik.
Kombinerad indelningDen traditionella akademiska indelningen av civilrätten är en kombinerad fråge- och ämnesindelning. De två viktigaste gränsdragningarna har gjorts mellan å ena sidan obligationsrätt och sakrätt och å andra sidan lös egendom och fast egendom. Skiljelinjen mellan obligationsrätt och sakrätt är en frågeindelning. Obligationsrätten gäller frågor inom ramen för rättsförhållanden mellan två parter. Sakrätten gäller sk tredjemanskonflikter, som uppkommer när två eller flera parter har konkurrerande anspråk mot en tredje. Distinktionen mellan lös egendom och fast egendom är däremot en ämnesindelning. Fast egendom är fastigheter. Lös egendom är övrig egendom. En traditionell lösning inom undervisningen har varit att obligationsrättsliga regler om lös egendom behandlats för sig, medan obligationsrättsliga regler om fast egendom behandlats tillsammans med sakrätten för både fast och lös egendom. Inom de här ramarna har en ytterligare indelning och differentiering ägt rum. Skadeståndsrätten har till exempel utifrån ett frågeperspektiv lyfts ut till ett särskilt ämne. Detsamma gäller avtalsrättens regler om avtalsslut, avtalstolkning och ogiltighet av avtal. I övrigt har främst en ämnesuppdelning skett mellan olika avtalstyper och institut: köprätt, skuldebrevsrätt, fordringsrätt, betalningsrätt, arbetsrätt, boenderätt, familjerätt med flera. Traditionellt har man ägnat viss uppmärksamhet åt de gemensamma frågeställningarna genom att utskilja en allmän del i ämnet. Till exempel har obligationsrätten fått en allmän del som behandlar frågor som är gemensamma för olika avtalstyper och en speciell del som behandlar avtalstyperna i tur och ordning.
Tillväxt föder specialiseringDe senaste årtiondenas utveckling har kännetecknats av en snabb utvidgning av lagstiftningen. Man har valt att inte skriva någon allmän civillag. I stället har man lagstiftat särskilt för olika typer av avtal och andra rättsfigurer. Det har medfört att lagstiftningen fortfarande domineras av ämnesperspektivet. Det här är en utveckling som kan antas fortsätta i takt med att samhället utvecklas och lagstiftningen försöker hinna ikapp. Förutom det interna svenska lagstiftningsarbetet får vi också räkna med de direktiv som kan tillskapas inom EU och andra internationella normbildningsprojekt. Inom forskningen har den ökade mängden rättsregler kommit att kräva en specialisering. Vad vi då har fått är en ämnesspecialisering. Vi har fått specialister på köprätt, specialister på bolagsrätt, specialister på arbetsrätt, specialister på sakrätt, specialister på konkursrätt osv. Listan kunde göras lång. Varje professor i civilrätt har sin specialitet och vissa har valt att begränsa sig till mycket snäva områden. Det har blivit alltmer påtagligt med tiden. Professurernas ämnesbeskrivningar har också allt oftare blivit insnävade enligt ämnesprincipen. Vi har t.ex. speciella professurer i arbetsrätt och frågan om ytterligare insnävningar av ämnesbeskrivningar diskuteras ofta. Juridisk litteratur har oftast byggt på ämnesavgränsningar. Frågeperspektivet finns dock i vissa, särskilt något äldre, framställningar, t.ex. i obligationsrätt och associationsrätt.
Även utbildningen splittradOckså juristutbildningen har kommit att få sin prägel av ämnesuppsplittringen. Ämnesindelningen är närmast helig. Studenterna läser det ena ämnet efter det andra i tur och ordning. Ju fler avtalstyper som tillkommer desto fler detaljregler måste studenterna sätta sig in i. Det blir knappast någon tid över för ämnenas ''allmänna delar'', som helt förbigås eller framställs så kortfattat och abstrakt att de blir obegripliga för studenterna. Enligt min uppfattning har ämnesuppsplittringen uppenbara nackdelar. Inom juristutbildningen fungerade ämnesuppläggningen inom civilrätten någorlunda med de undervisningsformer som tidigare tillämpades. Då hade man lektions- och seminarieundervisning i stort sett dagligen och behandlade små bitar av ämnet vid varje undervisningstillfälle. Att ämnessystematiken inte var någon i alla hänseenden förträfflig indelningsgrund visade sig dock redan då. När jag själv på 80-talet var student märkte jag att vi gång på gång återkom till samma frågeställningar. Till exempel studerades felregler och dröjsmålsregler först vid köp av lös egendom, sedan vid köp av fastigheter. Till stor del var det samma sak två gånger om.
Pedagogisk reformNyligen har en undervisningsreform genomförts på juristutbildningen här i Uppsala. Reformen innebär bland annat att tioveckorskurser har ersatts av terminskurser. Inläsningen av kurslitteraturen har till stor del ersatts av aktiva grupparbetsprojekt. Tanken är att studierna skall fördjupas och koncentreras på de från metodsynpunkt betydelsefulla delarna. Undervisningen är annorlunda upplagd än tidigare. Studenterna är indelade i arbetsgrupper och merparten av undervisningen sker i anslutning till ett mindre antal diskussionsseminarier, som studenterna arbetar ungefär en vecka med att förbereda. Reformen måste i stort betraktas som ett oerhört pedagogiskt framsteg. Men just inom civilrätten har reformens genomförande skapat speciella svårigheter, som satt fingret på de problem som den alltför långtgående ämnesuppsplittringen har fört med sig. Uppdelningen på ett mindre antal seminarier med omfattande förberedelser är svår att förena med tanken att stoffet skall finhackas i ämnen och avtalstyper som studeras i tur och ordning. Skall den vidhållas konsekvent måste varje seminarium behandla en avtalstyp etc eller i vart fall stora delar av en sådan. I så fall skulle många olika frågeställningar återkomma vid varje seminarium. Det vore inte bra, eftersom det är svårt att hinna tränga in ordentligt i en frågeställning om man inte kan ägna ett helt - eller åtminstone halvt - seminarium åt den. Dessutom är det slöseri med tid att behandla samma fråga flera gånger om.
Frågeorientering rationellMin uppfattning är att redan uppläggningen med ett fåtal större seminarier närmast framtvingar en annorlunda systematik. Man bör därför i stället läsa ett antal olika avtalstyper parallellt och behandla en viss fråga för dessa parallellt vid vart och ett av seminarierna. En sådan frågeorienterad uppläggning blir mer rationell och spar tid eftersom varje fråga behandlas endast en gång. Frågeuppläggningen ger också en fördjupning genom att man kan ägna mer tid åt var och en av de viktigaste frågorna i ett sammanhang. Jag tror också att frågesystematiken ger bättre insikter i vad som utmärker de olika avtalstyperna och skiljer dem från varandra. Inläsningen av reglerna om en avtalstyp ger nämligen bara mycket teoretisk kunskap om - och knappast någon verklig förståelse för - vad som utmärker de olika avtalstyperna. Genom att man automatiskt får en jämförelse mellan olika lösningar på samma problem får man också en bättre insikt i vilka ändamål som styr rättsreglernas utformning på olika områden. När det nu inte längre är möjligt att lära ut alla betydelsefulla detaljer om alla viktiga avtalstyper, måste vi bli än mer noggranna med kvaliteten hos de kunskaper som vi ger våra studenter. Vad den moderna tiden kräver är inte jurister med rudimentära kunskaper om ett stort antal olika avtalstyper, som riskerar att snabbt bli föråldrade. Vad som behövs är jurister som snabbt kan sätta sig in i nya ämnesområden och hitta de rätta frågeställningarna och argumenten vid lösningen av juridiska problem. Vad studenterna behöver är därför en kunskapsmässig grundstruktur som ger dem kunskaper om de centrala juridiska frågor som kan uppkomma, om behandlingen av dessa vid olika avtalstyper och om de ändamål som styr juridiska ställningstaganden på olika områden. Jag tror att frågesystematiken är avsevärt bättre lämpad än ämnessystematiken för att uppnå det målet inom civilrätten.
Riv ämnesgränsernaFör forskningens del har ämnesuppsplittringen lett till en beaktansvärd fara för en kvalitetsförsämring. Varje forskare har i regel goda kunskaper om detaljerna inom sitt ofta ganska snäva ämnesområde. Men det brister inte sällan i överblick, eftersom kunskapen om andra områden är sämre. Tyvärr är vi forskare alltför benägna att insortera oss själva och andra i snäva ämnesfack och isolera oss bakom ämnesgränserna. Ämnesuppsplittringen kan snart komma att leda till att vetenskapligt kompetent expertis finns bara inom mycket begränsade delar av civilrätten. Utsikterna är inte stora att problemen kan lösas genom att civilrättsämnet delas upp i ett stort antal mindre ämnen, som var och en får en egen lärostol. Lämpligheten av en sådan lösning kan också diskuteras. Jag tror därför att vi bör akta oss för att bli alltför utpräglade specialister. Genom att i större omfattning intressera oss för de gemensamma frågeställningarna och de övergripande principerna, för jämförelser mellan olika avtalstyper och ändamålen bakom dessas lösningar av problemen, tror jag att vi både kan slippa ett oinspirerat detaljpetande och öka vår kompetens. Om ämnet civilrätt alls skall kunna överleva som en någorlunda enhetlig och inom sitt område kompetent rättsvetenskaplig disciplin, är det nödvändigt att de konstlade murarna mellan de olika delämnena rivs ner. Vi måste riva delämnesgränserna och satsa på att inom forskning och undervisning utveckla de idag försummade stukturer inom civilrätten som skär över dessa gränser. På den grundvalen kan vi, inom undervisning och forskning, ersätta den föråldrade och uppenbart otillräckliga ämnessystematiken med en modernare frågesystematik, som kan bilda en någorlunda fast grundstruktur för studier av många olika avtalstyper och som inte rubbas i sina grundvalar för att nya avtalstyper tillkommer. På den grundvalen kan vi också utveckla den ämens- och avtalstypsöverskridande kompetens som är nödvändig för att möta de krav som den praktiska juridiken i dess olika former ställer i den nya tid i vilken vi nu lever. |
© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster