UU | Forskning | Installationsföreläsningar 1995/96 | Föregående | Nästa

Jan Lindegren är född i Dalarö 1949 och blev efter studentexamen i Uppsala fil. mag 1973, fil. dr 1980 och docent i historia 1982, allt vid Uppsala universitet. Åren 1981-84 var Lindegren forskare vid Historiska institutionen, Uppsala universitet, 1986-90 t.f. professor vid samma institution och 1993-95 forskningslektor och universitetslektor vid Mitthögskolan i Östersund.

Lindegren har i sin forskning huvudsakligen ägnat sig åt kriget och dess effekter på samhället, hur kriget blev en nödvändighet även för det civila samhällets elit och hur samhällsmedborgarna klarade att bära krigets kostnader.

Jan Lindegren är sedan den 1 juli 1995 professor i historia, särskilt äldre historia vid Uppsala universitet. Han installerades den 22 mars 1996.

Jan Lindegren

Sverige under stormaktstiden expansionistisk krigsstat

Efter freden i Stolbova 1617, rustade Gustav II Adolf upp den svenska krigsmakten till trefaldig styrka och samtidens mest effektiva militärapparat. Att organisera och leda en sådan krigsmakt krävde ett omfattande åtgärdspaket med bland annat ny centralförvaltning, ny riksdagsordning, stärkta exportinkomster och bättre penningförsörjning i krig. Ett tillnyktrat och moraliskt upprustat prästerskap manade folket att sluta upp bakom de krig som kostade var tredje man livet.

Talesättet "lagom är bäst" brukar framhållas som ett svenskt ideal. Det påstås ofta att ordet är unikt för det svenska språket och att företeelsen som sådan också är typiskt svensk. Så är knappast fallet rent språkligt. Och åtminstone, om man ser till vår historia, har lagom aldrig stått särskilt högt i kurs. Inte minst gäller detta den svenska staten.

Dess historia i allmänhet och stormaktstidens stat i synnerhet, kan i ett internationellt perspektiv överhuvud inte beskrivas med ordet lagom. Den stormaktstida staten, till vilken jag fortsättningsvis skall hålla mig, var till ytterlighet anpassad till krigföring. Det mest märkliga med detta är kanske inte förhållandet i sig, utan att det i så stor utsträckning var följden av en medveten politik.

Det fanns en eller kanske två arkitekter som strävade efter att bygga upp en, som de ansåg, ändamålsenlig stat. Och med det menades i första hand en stat som hade en närmast osannolik förmåga att föra storskaliga krig.

 

Staten krigets moder

Sambandet mellan etableringen av den s. k. tidigmoderna staten, dvs. en stat som karaktäriseras av en stark centralmakt med förmåga att utöva stor kontroll över betydande delar av de samhälleliga resurserna, och det internationella kriget är enligt många historiker otvetydigt. Särskilt gäller detta Frankrike och Sverige.

Det hela uttrycktes av en välkänd sorbonneprofessor i formeln: kriget är statens moder eller kanske tvärtom, staten är krigets moder. Det vill säga kriget var en nödvändighet för att en centralisering och resurskoncentration skulle komma till stånd samtidigt som kriget utvecklades till den nya statens existensvillkor. Utan krig hotade staten att falla samman. Denna process kan iakttagas mycket tydligt i Frankrike under 1400-talets senare hälft. I stort sett kan den sägas fullbordad när den franska armén invaderade Podalen år 1494.

Ett drygt halvsekel senare - under Erik XIV:s tid - sker något liknande i Sverige, och vi får en stat av ungefär samma typ som i Frankrike, en stat som utmärks av en stark furstemakt. Erik XIV inser till skillnad från Gustav Vasa att han är ett majestät. Men viktigare än denna ideologiska nydaning är givetvis det närmast permanenta krigstillståndet, som i sin tur åtföljdes av ett idogt inkrävande av krigsskatter och etableringen av en stående krigsmakt omfattande cirka 1% av befolkningen, vilket motsvarade ungefär en årsklass 20-åriga män.

 

Ryckig politik

Även om framväxten av denna nya form av stat kan betecknas som en naturlig följd av de förutsättningar som skapats av den s. k. senmedeltida agrarkrisen så kan utvecklingen inte beskrivas som planmässig. I det flesta avseenden skedde tvära kast, vilka inte minst motiverades av den hårda kampen om kontrollen över centralmakten, som utkämpades inom kungafamiljen och i andra delar av makteliten.

Allt detta är föga märkligt - också på andra håll var kampen om makten över den nya starka staten hård - men vad som kan beskrivas som 1617 års politik är desto mer uppseendeväckande. Övergången från en ytterst ryckig för att inte säga närmast slumpmässig utbyggnad av den centrala statsmakten till en planmässig kom med Gustav II Adolf. Hans far, Karl IX, strävade visserligen målmedvetet efter att först skaffa sig kungakronan och sedan behålla den.

Men den inre och yttre politik som fördes av denne potentat kännetecknades i övrigt inte av långsiktighet. Ett exempel är tullarna på koppar. Under en period om 18 månader fördubblades först tullen för att strax därefter halveras, varefter den återigen halverades, för att efter någon tid tredubblas, varefter den slutligen sänktes med en tredjedel, osv. Förvirringen måste rimligen ha varit fullständig.

 

Gustav II Adolf stabiliserade

Situationen i Sverige var alltså närmast kaotisk när Gustav II Adolf blev kung. Spänningarna inom landet var stora. Karl IX hade kommit på kant med så gott som hela den världsliga och kyrkliga eliten. Till yttermera visso hade han invecklat landet i ett inte alldeles lyckat krig med Danmark förutom det som man redan förde med Ryssland och Polen.

Det inrikespolitiska läget stabiliserades emellertid genom att Gustav II Adolf i sin kungaförsäkran år 1611 föll till föga för aristokratins krav på medinflytande över rikets styrelse. Sedan är det en annan sak att kungen, med början redan nästföljande år, flyttade fram sina positioner, för att mot slutet av sitt liv inte ha några som helst problem med att genomdriva sin egen politik.

Det brukar heta, att när väl krigen med Danmark och Ryssland avslutats med frederna i Knäred 1613 och Stolbova 1617, fick kungen tillsammans med sin kansler Axel Oxenstierna tid att reorganisera rikets styrelse och att ordna förvaltningen

Naturligtvis äger detta sin riktighet. Men mer väsentligt är, enligt mitt synsätt, syftena bakom denna nyordning. Det kan inte råda något tvivel om att det mesta kan ses som led i en exceptionell militär upprusning, och som påbörjades redan innan man slöt fred med Ryssland.

 

Mer krigsfolk i fredstid

I ett märkligt dokument, uppsatt av Axel Oxenstierna medan kriget med Ryssland ännu pågick, redovisas hur mycket krigsfolk Sverige skulle komma att behöva om landet fick fred. Det egendomliga med det uppskattade behovet är, att det tvärt emot vad man skulle kunna tro, behövdes mycket mer krigsfolk i fred än vad man mäktat med att hålla under det pågående kriget. Armén skulle enligt detta förslag behöva utökas från cirka 15000 man till 26000.

Men långt mycket mer uppseendeväckande än planen är vad som faktiskt skedde. Efter bara några få år hade krigsmakten bringats upp till 40 000 man, vilket betydde att 3% av Sveriges och Finlands befolkning var knektar.

 

Planering för erövringskrig

Det kan inte råda något som helst tvivel om att denna väldiga upprustning syftade till att göra det möjligt att "erövra land av androm", som en samtida uttryckte det.

Rekryteringen av den nya krigsmakten, dess organisering, ledning och underhåll ställde helt andra krav på förvaltningsapparaten än man dittills haft. Enligt min mening är det dessa nya krav som ligger bakom det enorma åtgärdspaket, vilket genomfördes efter freden i Stolbova.

Uppbyggnaden av en ny centralförvaltning baserad på ett kollegiesystem, riksdagsordning, det stränga förbudet mot katolicism i Örebro stadga är alla välkända inslag. Andra delar är mindre kända, som exempelvis förändringen av ståthållarämbetet. Detta kommer till synes i den förnyade instruktion som utfärdades till ståthållaren på Kalmar slott och län, Herman Wrangel, och hans underståthållare, Sven Månsson Eketrä, i april 1618.

Denna instruktion, som i mångt blev normbildande för de som fortsättningsvis utfärdades under Gustav II Adolfs regeringstid, har naturligtvis behandlats i forskningen. Men intresset har varit knutet till frågan om huruvida Axel Oxenstierna i sin berömda landshövdingeinstruktion från år 1635 byggde vidare på traditionen från Gustav Adolf eller ej. Som jag ser det, är något annat långt mer väsentligt, och det är detta: I och med instruktionen till Herman Wrangel och Sven Månsson etablerades en klart urskiljbar regional förvaltningsnivå mellan central- och lokalförvaltning.

Men förutom dessa administrativa nyheter, av vilka en hel del fortfarande, åtminstone till namnet, lever kvar i form av landshövdingar och centrala ämbetsverk, genomfördes radikala ekonomiska och ideologiska förändringar.

 

Omsvängning i ekonomin

Den svenska ekonomin kännetecknades av ett tämligen obetydligt internationellt varuutbyte. Ännu 1613 omsattes uppskattningsvis endast 4% av den samlade svenska produktionen på den internationella marknaden, ett kvarts sekel senare rörde det sig om ungefär det femdubbla. Omvälvningen i ekonomin hade skett tack vare en kraftfull och planmässig satsning på järn- och kopparhantering.

Ett exempel på betydelsen av den snabba och genomgripande förändringen är att Gustav II Adolf i samband krigsoperationerna i Livland i mitten av 1620-talet fortfarande måste förlita sig på att sända skrymmande, tunga och besvärliga transporter av guld och silver från Sverige - han lät till och med smälta ned en avsevärd del av sin gemåls smycken för av slå guldmynt av dem, vilka sedan skeppades över till Baltikum.

Men under kriget i Tyskland från år 1630 kunde man ordna penningförsörjningen med hjälp av omfattande växeltransaktioner. Visserligen var svårigheterna oerhörda, men det gick trots allt någorlunda hyggligt.

 

Ideologisk legitimering

Att vidmakthålla en gigantisk krigsmakt, som årligen miste fruktansvärt mycket folk, krävde naturligtvis mer än bara pengar och administrativ kompetens. Framförallt behövdes en enorm politisk/ideologisk skicklighet för att göra det möjligt att legitimera de oerhörda krav som riktades till befolkningen. Vad det gällde var inget mindre än att åstadkomma rätt sorts undersåtar med rätt sorts åsikter. Det var självklart att ideologin vid denna tid antog religiösa former och lika självklart att det gällde att utnyttja kyrkan och prästerskapet som medel i den stora uppfostringskampanjen.

Men prästerskapet var alltför dåligt utbildat, vilket nödvändiggjorde en stor satsning på universitetsutbildning. Uppsala universitets s. k. gröna pengar kan alltså ses som en kvarleva av Gustav II Adolfs expansionistiska krigspolitik. De präster som fanns måste dessutom kontinuerligt fortbildas, och vi fick följaktligen de ännu existerande prästmötena med prästmötesavhandlingar.

 

Moralisk upprustning och krigsförberedande predikan

Förmågan att förmedla budskapet var emellertid också intimt knuten till prästerskapets uppförande. Det dög inte att prästerna hamnade under bordet till följd av ett alltför ymnigt inmundigande av brända och destillerade drycker. Den ända in i vår tid fortlevande seden att man ej skall skåla med prästen på bröllop är faktiskt ett minne av den kampanj som genomfördes för moralisk upprustning av prästerskapet.

Så själva budskapet. Riksledningens egna ord, oftast skrivna av Gustav II Adolf själv, predikades på de bönedagar som blev ett återkommande inslag i svenskt kyrkoliv, och som för övrigt fanns kvar till alldeles nyligen. Och i dessa texter - upplästa från landets alla predikstolar - förbereddes befolkningen på faran av det katolska oket. När väl Sverige ingrep i det trettioåriga kriget år 1630 hade befolkningen hört talas om katolikernas onda anslag i halvtannat decennium.

 

En tredjedel döda i krigen

Det stora åtgärdspaket, som får nutida försök i samma riktning - inklusive Lindbäckplanen - att framstå som futtigheter, utgjorde led i en skrämmande planmässig reorganisering av Sverige. Landet förvandlades till samtidens överlägset mest effektiva militärapparat, som kom att bestå i 100 år, trots att en tredjedel av alla svenska och finska män dog i de närmast ständiga krigen. Inte var den svenska stormaktstida staten så lagom heller.

Och på den vägen har det fortsatt. Frihetstidens parlamentariska stat är lika märklig och extrem som någonsin stormaktstidens. Detsamma gäller 1900talets välfärdsstat, och det alldeles oavsett om "lagom" är bra eller dåligt.

© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster