UU | Forskning | Installationsföreläsningar 1995/96 | Föregående | Nästa

Pekka T. Männistö är född i Tammerfors 1946 och blev efter studentexamen i Östermark med. lic.fil. och leg. läkare 1972, medicine och kirurgie dr 1974 samt docent i farmakologi 1976, allt vid Helsingfors universitet. Männistö var under åren 1969-80 lärare vid inst. för farmakologi och toxikologi vid Helsingfors universitet, åren 1981-86 forskningsdirektor vid Orion Pharmaceuticals i Espoo samt bitr. och t.f. professor i farmakologi vid Helsingfors universitet 1986-93.

Männistö har i sin forskning huvudsakligen ägnat sig åt området neurofarmakologi, särskilt neuroendokrinologi och är sin nuvarande forskning inriktad på att utveckla nya terapiformer för nerologiska och psykiska sjukdomar som Parkinson, Altzheimer, depression och ångesttillstånd.

Pekka T. Männistö är sedan den 1 december 1994 professor i farmakologi vid Uppsala universitet. Han installerades den 1 december 1995.

Pekka T. Männistö

Farmakologin har en nyckelposition för den biomedicinska helheten

Farmakologin är ett interdisciplinärt vetenskapsområde och förutsätter insikter i livets komplexitet från molekyl till hjärna. Den biomedicinska forskningen har under senare år revolutionerats av nya metoder och flödar över av ny kunskap. Men den nya kunskapen måste bearbetas för att vi ska kunna förstå betydelsen för hela organismen. Här har farmakologin en nyckelposition.

I ett vardagligt språkbruk frågar vi knappast: "Har du tagit ditt läkemedel?". Vi säger helt enkelt "Har du tagit din medicin?". Även i många andra språk är ordet för läkemedel (på engelska medicin, på finska lääke) nästan likalydande med benämningen av hela vetenskapsområdet medicin (på engelska medicin, på finska lääketiede).

Detta glidande språkbruk mellan medicin och läkemedel visar att läkemedel har spelat och fortfarande spelar en central roll i all medicinsk vård. Grundläggande kunskaper i farmakologi är fortfarande viktiga för den medicinska utvecklingen.

Farmakologins huvudsyfte är att undersöka hur olika läkemedel inverkar på kroppens funktioner. I forskningen studera man både isolerade celler, organpreparat, intakta djur och friska och sjuka människor. Farmakologi är också det enda ämnet som systematiskt koncentrerar sig på att upptäcka nya läkemedel och verkningsmekanismer.

Farmakologi kan traditionellt sägas vara ett interdisciplinärt ämne i den mening att den utnyttjar metoder som har utvecklats inom andra vetenskapsområden t.ex. inom biokemi, fysiologi och molekylär biologi. Typiskt för farmakologin är att många olika metoder kombineras inom ett forskningsprogram.

 

Exemplet genterapi

Som exempel på ett farmakologiskt försök kan vi kort titta på ett experiment med genterapi på råtta. Det börjar med tillverkning av en lämplig transportvektor, alltså en DNA-bärare, samt en gen vilka sedan kopplas ihop. Den förenade produktens vitalitet testas in vitro, det vill säga i provröret. Allt detta är molekylärbiologiskt arbete som också kan utföras av molekylärbiologer. Men farmakologen bör helst behärska några av dessa metoder.

Nästa etapp i undersökningen är att tillverka ett lämpligt farmaceutiskt preparat av genprodukten, och då kommer farmaceutiska kunskaper till användning. Det färdiga preparatet infuseras in i råttans hjärna. Råttan måste dock först sövas för att genomföra en stereotaktisk hjärnkirurgisk operation. Farmakologen måste alltså även behärska anestesiologiska och kirurgiska färdigheter.

När den opererade råttan har vaknat, måste den noga övervakas under några dagar eller veckor innan dess beteende kan utforskas. Då utnyttjar farmakologen beteende-farmakologiska metoder. Om allt går bra - och även om något går fel - utförs många slags kontrollförsök. Då utnyttjar farmakologen exempelvis immunohistokemiska och biokemiska metoder. Kanske ytterligare en hjärnoperation måste göras för att utföra mikrodialysförsök. Efter alla dessa etapper ska råttan smärtfritt avlivas och hjärnan studeras med hjälp av histokemiska metoder.

 

Livets hierarki i sex nivåer

För att bättre förstå farmakologins ställning bland de andra biomedicinska områdena måste man för en stund sätta sig in i biovetenskapernas grundprinciper. Jag skall fritt citera professor emeritus Björn Folkow från Göteborgs universitet. Det finns sex olika nivåer i livets hierarki.

  1. Först kommer den molekylära nivån
  2. Den andra är den subcellulära nivån (cellens olika delar och utrymmen)
  3. Den tredje nivån kan kallas den cellulära nivån
  4. Den fjärde är den lokalt kontrollerade nivån, som är verksam i vävnaderna
  5. Den femte är ryggmärgsnivån, som vanligen fungerar genom det autonoma ("självständiga") nervsystemet utan att vi ens lägger märke till det
  6. Den sista och högsta nivån är hjärnnivån

När man funderar över vilka slags problemställningar som kan studeras på olika nivåer i livets hierarki, måste man utgå från det faktum, att allt som händer på hjärnnivån är mer komplicerat än det som händer på den cellulära nivån. Björn Folkow har kalkylerat att skillnaden i komplexitet mellan cellulär och hjärnnivå är ungefär en miljon gånger. På den molekylära nivån penetrerar forskaren problem djupt men smalt och det är klart att han/hon kan svara på ganska få men ändå viktiga frågor.

Livets komplexitet ställer ändå sina krav på forskningsnivån och vad skulle kunna vara en mer idealisk undersökningsmodell på hjärnnivån än livet självt, det levande djuret, den hela människan. Jag är glad över molekylärbiologerna på min egen institution har insett detta förhållande.

 

Molekylärbiologins betydelse

Under de senaste åren har den biomedicinska forskningen revolutionerats av nya metoder, till exempel molekylärbiologi, genkloning, cellbiologi med fina cellodlingsmetoder samt biokemiska metoder som avslöjar nya och allt mer komplicerade intracellulära system, så kallade second messenger- och även third messenger system-. De sistnämnda är de andra- och tredjehands-"budbärare", som inuti cellen vidarbefordrar de "budskap" som hormoner och andra signalsubstanser förmedlat fram till cellytan.

Det har varit intressant och givande att få veta vad som döljer sig inne i några så kallade "svarta lådor" i form av exempelvis jonkonduktivitet, membranpumpar och bärarmolekyler.

Detta överflöd av ny kunskap kräver ändå bearbetning. Någon måste samla ihop alla små viktiga delar, någon måste reflektera på vad de nya resultaten innebär för hela organismen och slutligen för människan.

Jag är övertygad om att farmakologi som ett integrerat, interdiciplinärt vetenskapsområde här kan stå i en nyckelposition. Inom de närmaste fem åren, alltså till år 2000, bör farmakologer tillsammans med fysiologer vara beredda för att göra den syntes som saknas och är nödvändig.

 

Faror med prioritering

Som jag redan sagt respekterar jag molekylärbiologin. Tyvärr kan den inte lösa alla problem. Det har nyligen förekommit några allvarliga signaler om att så kallade lågnivåprojekt på ett egensinnigt sätt har prioriterats och finansierats på de högre nivåernas bekostnad.

Det är också svårt för mig att förstå och acceptera att man enbart skulle välja biokemister, molekylärbiologer eller genforskare till nya professorer vid sådana klassiska medicinska institutioner som anatomi, fysiologi och farmakologi. Tendensen kan ses i Finland men här i Sverige har man kanske förfarit lite annorlunda i denna fråga. Tyvärr har jag ändå hört att man i Sverige praktiskt taget har strukit grundläggande farmakologi som prekliniskt läroämne vid några universitet i samband med att studieplanen ändrats. Det har också hänt vid några farmakologiska och fysiologiska institutioner - förhoppningsvis ännu inte i Sverige - att professorn saknat kompetens att lära medicinare generella funktioner i människans farmakologi och fysiologi.

Tänkesättet att farmakologi bara är en liten gren av fysiologi, biokemi, farmaci eller klinisk farmakologi, att den undervisas inom några veckor och studeras enbart som ett biämne vid ovannämda institutioner, visar på en okunnighet om det medicinska vetenskapsområdets innehåll.

 

Farmakologi år 2000 - fem teser

Till slut vill jag presentera den äldre farmakologens fem personliga teser, det vill säga de viktigaste målsättningarna för farmakologin av år 2000:

  1. För det första, allt bör göras för att behålla och utveckla en integrerad farmakologi som ett tvärvetenskapligt ämne
  2. För det andra, farmakologen skall fortfarande kunna studera intakta forskningsobjektet såsom råtta, marsvin, hund, apa eller människa
  3. För det tredje, farmakologen måste ha kompetens att lära medicinare generella funktioner i människans fysiologi och biokemi, särskilt hur farmakologiskt aktiva ämnen påverkar hela kroppen
  4. För det fjärde, farmakologen måste ha färdighet att studera även de nyaste biologiska substanserna som har framställts exempelvis genom genmanipulation
  5. Och den femte, sista och viktigaste tesen: farmakologen får aldrig glömma att hans/hennes främsta uppgift i medicin är att utveckla nya läkemedel för att hjälpa sjuka människor

© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster