Raili Raininko är född i Kankaanpää, Finland, 1945 och blev efter studentexamen i Åbo med. kand. 1965, med. lic. 1970, medicine och kirurgie dr 1978, allt vid Åbo universitet samt docent i neuroradiologi vid Kuopio universitet 1985. Raininko hade under åren 1972-86 tjänster som assistentläkare och specialläkare vid Åbo universitetscentralsjukhus och 1986-91 specialläkare vid inst. för diagnostisk radiologi vid Helsingfors universitets centralsjukhus. Raininko var 1992-94 överläkare vid Militärcentralsjukhuset. Raininko har i sin forskning ägnat sig åt faktorer som medverkar till biverkningar och komplikationer vid så kallad angiografi. Det andra huvudintresset har varit hjärnans utveckling och åldrande hos friska och sjuka människor Raili Raininko är sedan den 1 september 1994 professor i neuroradiologi vid Uppsala universitet. Hon installerades den 17 november 1995.

Raili Raininko Från luftskalle till magnetkamera - neuroradiologins utveckling Neuroradiologin befinner sig nu i ett skede av snabb utveckling med otaliga nya möjligheter för grundforskning, klinisk diagnostik och till och med behandlingsåtgärder. Vilket utmanande fält för en forskare! I november 1995 var det jämnt 100 år sedan Wilhelm Konrad Röntgen upptäckte de märkliga X-strålarna, och bara någon vecka därefter använde dem för att ta en röntgenbild av sin makas hand. Det var det första experimentet med en ny metod som senare utvecklades som egen specialitet inom medicin, radiologi. Neuroradiologins historia inleddes ett år senare med påvisandet av gevärskulor i skallen och hals-ryggraden. Under åren lärde man sig att analysera olika detaljer i skelettet, och tysken Arthur Schüller, som kallas neuroradiologins fader, publicerade 1912 den första handboken i neuroradiologin.   Kontrast för att visa nervvävnad Vanliga röntgenbilder av skallen och ryggraden, som endast kan visa skelettet och möjliga förkalkningar, hörde till rutinmetoderna inom neuroradiologin ända till 70-talet. Dock berör de flesta sjukdomar inte skelettet utan mjukdelar, och därför behövdes bättre metoder att upptäcka abnormiteter. Det behövdes något medel för att orsaka skillnader i kontrast mellan olika strukturer. Utvecklingen av kontrastmedel påbörjades. Först användes luft. Luftskalle (pneumoencefalografi) utvecklades av amerikanaren Dandy, som 1918 genom ett borrhål i skallbenet injicerade luft i hjärnans vätskefyllda hålrum, de så kallade ventriklarna. En mera avancerad teknik var att injicera luft genom punktion i ländryggen, varifrån luften steg uppåt, in i skallen. Det var också Dandy, som utvecklade gasmyelografi (undersökning av spinalkanalen) i början av 20-talet. Luft eller syrgas injicerades genom nackpunktion när patienten låg med huvudänden nedåt, och då kunde hela spinalkanalen demonstreras. Både luftskalle och gasmyelografi användes som rutinmetoder ända till 70-talet och i enstaka fall ännu i början av 80-talet. Dessa metoder var mycket obehagliga för patienterna, som vanligtvis mådde illa både under och efter undersökningen. Det var svårt att se detaljer med gasmyelografi, och redan på 20-talet började Sicard och Forestier i Frankrike utföra myelografier med jodhaltiga kontrastmedel. Jodhaltiga kontrastmedel var vid den tiden mycket irriterande och gasmyelografi, som trots all obehaglighet inte hade långtidsbiverkningar, behöll sin ställning vid vissa typer av myelografier ända till 70-talet, då man lyckades utveckla en helt ny typ av jodhaltiga kontrastmedel. Dessa trängde snabbt undan andra jodhaltiga kontrastmedel och syrgas. Myelografin med jodhaltigt kontrastmedel används även nu som rutinundersökning, men antalet undersökningar minskar och denna undersökning kommer att försvinna inom några år.   Kontrast i blodet visar kärlen En gammal metod för att diagnostisera sjukdomar är angiografi. Det är en undersökning, där man placerar en kateter i ett blodkärl, så att kontrastmedel därefter kan sprutas in. Kontrastmedlet gör att kärlet och dess grenar blir synliga under en kort tid, under vilken en serie röntgenbilder tas. Metoden för hjärnangiografi skildrades först av Egas Moniz i Frankrike 1927. Med angiografin kunde man diagnostisera kärlsjukdomar men också andra sjukdomar, t.ex. många tumörer. Problemet med angiografier var, att det var så svårt att finna ett kontrastmedel som kunde tolereras väl av patienterna. Först på 40-talet, dvs. 20 år senare, hade kontrastmedel och punktionsteknik utvecklats till en sådan nivå att angiografin blev en rutinmetod i neuroradiologi. Undersökningstekniken, kontrastmedlen och även apparaturen har kontinuerligt förbättrats, och angiografin lever och utvecklas. Vi har dock nuförtiden bättre och behagligare undersökningsmetoder än angiografi för de flesta hjärnsjukdomar, men även i dag är angiografin den bästa metoden för att demonstrera kärlsjukdomar. Den angiografiska tekniken har till och med fått ett nytt användningsområde inom så kallade interventionsradiologi, som innebär terapeutiska åtgärder och delvis ersätter kirurgiska ingrepp.   Att "skära hjärnan i skivor" Under 70- och 80-talen har det skett en revolution inom radiologiska metoder. År 1972 skildrade engelsmannen Hounsfield datortomografitekniken och två år senare publicerade Ambrose datortomografifynd från många vanliga hjärnsjukdomar. För första gången kunde man se hjärnan själv. Informationen med den nya metoden var mångfaldig, och tidigare metoder, som var obehagliga för patienten och även relativt riskfyllda, ersattes snabbt med den nya metoden. Datortomografin är nu basundersökningen i neuroradiologi vad gäller hjärnan. Den har också ersatt en stor del av myelografierna. År 1973, ett år efter det att Hounsfield beskrev datortomografitekniken, presenterade Lauterbur sin idé för att producera bilder med magnetisk resonans - en teknik som kemisterna då hade använt under cirka 30 år för att analysera och påvisa ämnen men som tidigare inte hade gett någon rumslig information. Tre år senare, 1976, kunde man ta första bilderna av människokroppen med magnetkamera vid University of Nottingham. Tekniken, som fick namnet magnetresonanstomografi, var ändå så komplicerad att den blev lämplig för klinisk användning först i början av 80-talet. På 90-talet har den blivit en rutinmetod i neuroradiologi och den utvecklas fortfarande. Magnetresonanstomografi är den enda metoden, med vilken vi kan påvisa sjukdomar i ryggmärgen. Magnetresonanstomografi ger den bästa anatomiska informationen och är den metod som erbjuder högst känslighet för de flesta sjukdomar. Med specialteknik kan man producera exempelvis bilder av samma typ som vid angiografi. Med avancerad datorteknik kan man producera tredimensionella bilder både vid magnetresonans- och datortomografi. Och med den nyaste tekniken kan bilder i tre plan produceras så snabbt att man kan navigera inne i patientens skalle med exempelvis ett biopsi-instrument med hjälp av realtidsbilder. Man kan även göra ett slags kemisk analys av vissa områden i hjärnan med magnetresonansspektroskopi. En teknik som har utvecklats på 90-talet är s.k. "functional imaging". Med magnetresonanstekniken demonstreras aktiverade områden i hjärnan under vissa funktioner, när man ber försökspersonen göra vissa saker under undersökningens gång. På detta sätt kan man kartlägga, var i hjärnan vissa funktioner sitter, till exempel synförmåga, tal, skriftförmåga etc. I framtiden kan metoden sannolikt användas för noggrann kartläggning inför en operation för att undvika funktionsbortfall efter operationen.   Rätt behandling kräver bra diagnostik Neuroradiologin befinner sig nu i ett skede av snabb utveckling med otaliga nya möjligheter för grundforskning, klinisk diagnostik och till och med behandlingsåtgärder. Vilket utmanande fält för en forskare! Men vad gör man med alla nya fina radiologiska metoder? Kan någon utnyttja informationen som vi radiologer kan tillhandahålla med vår avancerade teknik? All radiologisk information kan ännu inte tillämpas i klinisk praktik, men diagnostiska möjligheter och metoder måste utvecklas först, terapin kommer därefter. Man kan inte behandla sjukdomar som man inte med säkerhet kan diagnostisera, och man kan inte utveckla terapier för sjukdomar som man inte känner till. Svensk neuroradiologi har en lysande historia. Den stockholmska skolan är välkänd överallt i världen. En av de stora pionjärerna i början av 1900-talet var Gösta Forssell, som blev den första professorn i radiologi i Sverige, och efter honom har många svenska neuroradiologer spelat en stor roll i neuroradiologins utveckling. Den guldåldern inleddes på 40-talet, och ända till 60-talet vistades många världsberömda, eller blivande världsberömda, neuroradiologer i Stockholm för träning. Fastän de nya metoderna inte ursprungligen hade börjat användas i Sverige, har de bragts till full mognad här. Vad är det då som behövs att en viss institution ska nå framsteg och blomstring? En kombination av kreativa personer med brinnande iver, teknisk utrustning av hög kvalité och höga krav på all verksamhet, både rutinarbete och forskning. Hur är det med neuroradiologin vid Uppsala universitet? Kan neuroradiologin blomstra här? Planteringen är gjord, men har neuroradiologin möjligheter att leva och slå ut i blom. Det återstår att se.

© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster

• Uppsala universitet
  • Forskning
    • Installationsföreläsningar 1995/96