Lars-Åke Skalin är född i Häverö 1942 och blev efter studentexamen i Örnsköldsvik fil.mag. 1968, fil. dr 1983 och docent 1992, allt vid Uppsala universitet. Skalin har tidigare under många år varit lärare i det allmänna skolväsendet och är sedan 1983 knuten till Högskolan i Örebro. Lars-Åke Skalin har i sin tidigare forskning varit inriktad på frågan om hur litterära karaktärer ska tolkas och i senare forskning på vilka meningsskapande strukturer som styr läsarens förståelse av berättande eller dramatiska texter. Lars-Åke Skalin är sedan den 1 juli 1995 professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han installerades den 19 april 1996. |
Lars-Åke Skalin Vad gör Medea på fritiden?Den grekiska sagans Medea har omtolkats alltsedan Euripides. Ett sådant återbruk av en känd gestalt är vanligt i litteraturhistorien, men hur ska litteraturforskaren betrakta de fantasier diktarna väver kring Medeagestalten? I stället för att betrakta en Medea som om hon vore verklig och bedöma hennes tankar och handlingar i ett realistiskt perspektiv, bör litteraturforskaren undersöka efter vilka estetiska regelsystem fiktionen är uppbyggd. Den grekiska sagan vet att berätta om hur Medea, Aietes dotter och solguden Helios sondotter i Kolchis vid Svarta havets östra strand förälskar sig i den grekiske hjälten Jason och med sin trolldomskraft hjälper honom att komma i besittning av en välbevakad klenod, det gyllene vädurskinnet. Sagan förtäljer vidare om deras flykt, om Jasons svek efter ett antal år och om Medeas gruvliga hämnd. Tragediförfattaren Euripides utnyttjar delar av detta material i sitt drama Medea, och det är väl i första hand till detta verk vi refererar, när vi talar om eller tänker på Medeagestalten. I dramat möter vi dock sidor hos denna kvinna som sagan inte alls omtalar. Euripides Medea framstår mindre som representant för det övernaturliga än för det mycket naturliga och allmängiltiga. Som driven debattör för hon den förtryckta kvinnans talan gentemot manssamhället. Men här ges också uppgifter som direkt strider mot sagans; Euripides vågar sig på att ändra i själva händelseförloppet, när de konstnärliga behoven finner det påkallat.
Euripides version i västerländsk litteraturEuripides version blir utgångspunkten för en lång rad behandlingar av motivet i den västerländska litteraturen. Bara några exempel ur mängden: Som protagonist i dramer förekommer hon hos romaren Seneca från första århundradet e.Kr., på 1600-talet hos fransmannen Corneille och trehundra år senare hos hans landsman Jean Anouilh; kring 1820 hos österrikaren Grillparzer. I slutet av 1700-talet förvandlas hon till operakaraktär av både vår egen Bengt Lidner och av Luigi Cherubini. Medea blir huvudperson i en balett hos Birgit Cullberg i början av femtiotalet och i ett modernt ironiskt drama av Willy Kyrklund under sextiotalet. Christa Wolf, författarinnan från det tidigare DDR, har alldeles nyligen givit ut en roman med titeln Medea. Alla författarna tycks utgå från den Medea som möter hos Euripides, men alla har något att tillägga eller dra ifrån. Bengt Lidners Medea är, som kanske väntat, en vulkan av känslor, Anouilhs verkar tolka sitt liv efter mönster av modern existentialistisk tradition, Christa Wolfs är påfallande intellektuell. Hos Kyrklund får man veta vad denna omstridda kvinna kan tänkas roa sig med på fritiden. Jason föreslår t.ex. vid frukostbordet att hon som distraktion i den deprimerande äktenskapliga situationen kan åka in till Athen, ta ett hotellrum och gå på bio. Annars går hon med torgväska, försöker hålla ihop hushållet trots den hotade skilsmässan och serverar choklad till barnen, när de kommer hem från skolan. Korinthernas te tycker hon smakar diskvatten, så hon unnar sig lyxen att beställa engelskt te per post.
Tolkningar eller identitet?Detta återbruk av redan kända gestalter och handlingar har alltid varit ett fullt naturligt fenomen i litteraturens historia. Före realismens genombrott var det t.o.m. det normala att diktaren hämtade sitt stoff ur myt och litterär tradition. Men hur skall man beskriva vad som sker, logiskt och ontologiskt, i en dylik återanvändning? Utgör t.ex. varianterna på Medeatemat efter Euripides tolkningar av dennes drama? Kan man säga att diktarna talar om samma Medea? Talar de överhuvud taget om Medea, eller lyder det diktade talet en logik som skall förstås på annat sätt än vanliga refererande utsagor? Ger alla verken tillsammantagna en mera fullständig bild av karaktären på samma sätt som många källor kan öka vår kunskap om en historisk person? Eller är Medea ny i varje nytt verk där hon förekommer? Ja, få av oss skulle väl gå med på att de olika versionerna var för sig bör ställas mot varandra i tron att de tillsammantagna skulle kunna ge oss en allsidig kunskap om Medea, att en negativ bild hos en diktare skulle kunna nyanseras av den positiv hos en annan, ungefär som när vi söker en bild av Sokrates och har att tillgå Platons lovprisning men inte tycker oss bara kunna negligera Aristofanes nidporträtt. Diktarens källa är ingen annan än den egna fantasin. Jeremy Bentham skilde på sin tid the fabulous, som var litteraturens domän, från logic, som var det verklighetsrefererande språkets. Diktaren är fantasten i den mening som Joe Meng använder begreppet i örebroförfattaren Hjalmar Bergmans drama Patrasket. "Se fantasten! [--] Se hur han lever i fantasier som en furste i sitt slott..." Samme Joe Meng betonar också fantasins betydelse: "Fantasi - vad vill ni, människor? Är det inte fantasin som ger er dagligt bröd?"
Att tolka det outsagdaHur skall vi betrakta dessa produkter av fantastens inbillning, dessa icke existerande entiteter, som dock i så hög utsträckning bestämmer vårt intryck av ett litterärt verk? Frågan har varit föremål för en livlig diskussion inom litteraturteorin. Frank Kermode diskuterar och exemplifierar tolkning av karaktärer i sitt arbete The Genesis of Secrecy: On the Interpretation of Narrative. Det finns dunkla punkter i varje berättelse, som skapar behovet av tolkning i betydelsen supplering. En dylik supplering sker i form av mera berättelse. Man kan hävda att den text man utgår från inte "ger hela historien" men ändå på något vis implicerar det icke uttalade. Tolkning består bl.a. i att göra det implicita explicit. I den meningen skulle Euripides efterföljare "tolka" hans drama och figur. Kan en sådan procedur också gälla för en strikt litteraturvetenskaplig tolkning? Ja, i början av seklet lades det ner en hel del energi i framställningar med anspråk på att betraktas som litteraturvetenskapliga att "fylla ut" vad som uppfattades som outsagt i det litterära verket. Inte minst kom Shakespeares dramer och framför allt Hamlet att utsättas för en sådan behandling. A.C. Bradley och hans efterföljare sökte i detalj utreda vad det egentligen vad för fel på Hamlet, eftersom han inte kom sig för att döda skurken Claudius förrän i femte aktens slut.
Psykoanalytiska förklaringarEn särskild variant av detta att söka fylla ut det outtalade hos litterära karaktärer är den under 1900-talet inte ovanliga verksamheten att utsätta dem för psykoanalytiska förklaringar. Freud själv prövade sin metod på karaktärer i Kung Oidipus, Hamlet, Macbeth, t.ex. Ett av de mest kända försöken i genren gjordes av Freuds lärjunge Ernest Jones, som också utvecklar ett lika enkelt som diskutabelt argument till försvar för verksamheten: No dramatic criticism of the personae in a play is possible except under the pretense that they are living people [...]. My answer is, therefore, that in so far and in the same sense as a character in a play is taken as being a living person, to that extent must he had a life before the action in the play began [...]. I min bok Karaktär och perspektiv: Att tolka litterära gestalter i det mimetiska språkspelet kallade jag dem som behandlar mytens och litteraturens figurer som verkliga för realister analogt med den filosofiska åskådningen begreppsrealismen, inte därför att jag bedömde deras metod som särskilt verklighetsnära. Deras huvudargument benämnde jag som om-strategien. Men dessa "realister" fick motstånd under 1900-talet när man med stort allvar började intressera sig för den litterära texten och dess natur och funktion såsom förutsättning för den mening som texten avgav. New Criticism, den ryska formalismen och strukturalismen hade det gemensamt att de förutom sin inriktning mot texten själv också drevs av tron att litteraturstudiet skulle kunna bedrivas i sant systematisk, vetenskaplig anda på samma sätt som fr.a. den moderna språkvetenskapen.
Vad betyder fiktionen för litteraturforskningen?Diskussionen om konstverkets logik och ontologiska status får nu en framträdande plats. Vad innebar det för litteraturforskningen att dess objekt delvis utgjordes av fiktion? Att t. ex. de litterära karaktärerna och deras handlingar var icke existerande entiteter? Vad gällde för tolkningen av sådant? Det vetenskapliga anspråket avgjorde att man inte kunde tillåta sig att tala om fiktion på ett sätt som liknade tillvägagångssättet hos de författare som arbetade med ett traditionellt stoff, dvs. att skapa ny fiktion. En vetenskap borde rimligen undersöka det som ägde existens inte fantasiprodukter. Och vad ägde existens när det kom till den litterära texten. Ja, språket till att börja med, och de begrepp som stod i förbindelse med det språkliga uttrycket. Vidare regelsystemen, greppen, konventionerna som skapade litterär mening av de med språkets hjälp aktualiserade begreppen, vad formalisterna kom att kalla "litterariteten". Det systematiska litteraturstudiet hade fått en inriktning mot poetik, mot litteraturteori. Skulle man tala om litterära karaktärer utan att röra sig inom en fiktionsvärld, dvs. utan att skapa egen fiktion, så fick man ta konsekvensen och betrakta dem som det det faktiskt rörde sig om: sammansatta begrepp som stod i relation till språkliga uttryck och till estetiska regelsystem. Denna åskådning, där karaktärer inte längre betraktas som om de vore verkliga utan som inslag i ett bestämt slag av språklig diskurs, den berättande eller dramatiska fiktionen, döpte jag i min bok till nominalism.
Nominalister mot realisterEtt av de mest kända nominalistiska angreppen kom från L.C. Knights och heter "How Many Children Had Lady Macbeth?". Titeln skall uppfattas ironiskt och syftar på en rad i Shakespeares drama Macbeth, där Lady Macbeth Akt I, scen VII säger: "I have given suck, and know How tender 'tis to love the babe that milks me [...]." Texten säger alltså att Macbeths hustru har barn. Men hur många? Det sägs däremot aldrig. Dock, eftersom vanlig logik förbjuder att någon har ett obestämt antal barn, måste alltså Lady Macbeth, uppfattad som om hon vore verklig, ha ett precist antal. Realisterna finner inte något principiellt fel i att ställa en sådan fråga. Så gör däremot deras motståndare, nominalisterna. De hävdar att sådana frågor inte bara var fruktlösa, på grund av bristande källmaterial, utan meningslösa i betydelsen logiskt absurda. Vad jag kallat som om-principen gäller inte vid tolkning av litterära karaktärer. Sådana entiteter visar sig nämligen fungera efter en logik som vi inte riktigt kan acceptera som giltig för verkliga människor. Deras egenskaper verkar vara tillfälligt uppkomna för att lösa ett akut gestaltningsbehov. Och kausaliteten i deras handlingar förefaller lyda under principen post hoc ergo propter hoc, dvs. bara för att något berättas efter något annat uppfattas det som också orsakat av detta. "Det börade så smått att regna. Maria kände sig vemodig." Varför anta att det finns en koppling mellan regnet och Marias vemod? Ett obevisat samband om man skulle låtsas att Maria var en verkliga person. Men i litterära framställningar gäller andra regler. Troligen skulle vi reagera, om det visade sig inte föreligga något samband mellan de två motiven, t.ex. om Maria i en replik skulle säga: "Jag är så vemodig i dag, därför att min hund är sjuk. Lite lättar det upp att det regnar, för det är så bra för potatisen." Som jag uppfattar saken borde det rimligen vara en vinst att se skillnaden mellan verksamheterna att konstruera ett diktens slott utifrån artistisk fantasi, att kommentera en upplevelse av bygget och att försöka utreda omständigheter omkring konstruktionen samt beskriva dess struktur, dess logik, natur och funktion. Att göra distinktioner mellan artistisk konstruktion, essäistisk applikation och vetenskaplig explikation känns inte som ofruktbart hårklyveri utan som grundläggande för alla försök att systematiskt beskriva vad diktaren - fantasten - gör i sitt slott. |
© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster