UU | Forskning | Installationsföreläsningar 1995/96 | Föregående | Nästa

Håkan Stattin är född i Härnösand 1951 och fil. kand 1973, fil. dr 1983 och docent i psykologi 1988, allt vid Stockholms universitet. Under åren 1976-85 var Stattin forskningsassistent, forskarassistent och projektledare vid olika longitudinella forskningsprogram vid Stockholms universitet

Stattin har i sin forskning främst ägnat sig åt problem som rör barns och ungdomars anpassning och uppväxtvillkor inom områdena utvecklings-, social- och personlighetspsykologi.

Håkan Stattin är sedan den 1 juli 1995 professor i psykologi vid Uppsala universitet. Han installerades den 19 april 1995.

Håkan Stattin

Människan en dynamisk helhet - psykologin mot en enad syn

Psykologins mål är att förklara varför människor tänker, känner och handlar som de gör i det dagliga livet. Under de senaste decennierna har olika forskningstraditioner orienterat sig mot en gemensam syn: Förklaringarna till människans beteende är att söka i en dynamisk helhet där generella mönster intresserar mer än enskilda avvikelser.

Det har hänt mycket intressant inom psykologin de senaste två decennierna. Mot bakgrund av vad jag uppfattar som viktiga strömningar i modern psykologi tänker jag här kort fokusera på: för det första samspel, för det andra risker och för det tredje resurser i människors utveckling.

Den vetenskapliga psykologin har syftet att förstå och förklara varför människor tänker, känner och handlar som de gör i det dagliga livet. Målet är att formulera de fundamentala principerna, på olika komplexitetsnivåer, för hur människor fungerar. Historiskt har forskare med denna målsättning navigerat mellan den extrema miljöfokuseringens Skylla och den extrema mentalismens Karybdis.

Många har förlagt tyngdpunkten i förklaringarna av skillnader mellan människor till egenskaper inom personen. De viktiga styrfaktorerna har man ansett vara individbundna egenskaper - biologiska, personlighetsmässiga, eller emotionella.

Den andra forskningstraditionen är den miljöorienterade. Den förlägger orsakerna till kvaliteter i miljön - till de fysiska och sociala omständigheterna utanför individen.

 

Samspel på olika nivåer

Det är självklart så att vi inte endast passivt reagerar på vår miljö. Det är lika självklart att psykologiska och biologiska faktorer inte fungerar oberoende av den miljö vi lever i. Det är helt enkelt inte möjligt att förstå hur sociala system fungerar utan att förstå hur individer fungerar, och det är inte möjligt att förstå hur individer fungerar utan kunskap om den omgivande miljön. Vi har att göra med ett samspelsförhållande på olika nivåer. Snarare än enkelriktade orsaksförhållanden från personen eller miljö, är det ett ömsesidigt samspelsförhållande som råder mellan individen och miljön.

Betoningen på detta samspel finner vi tydligt i dag, men den har inte alltid varit lika självklar. Låt mig ge ett exempel. Under 1950-, 60-, och 70-talen studerade man ofta ensidigt hur föräldrar uppfostrade sina barn. Föräldrars uppfostringsstrategier, deras disciplin, emotionalitet, o.s.v., var orsak och man avläste effekterna hos barnet i olika anpassningsavseenden.

Idag finner vi alltmer att forskning om barns utveckling sätter tonvikten på ömsesidighet; att inte bara barnets beteende är beroende av föräldrarnas sätt att förhålla sig, utan att också föräldrars sätt att uppfostra och förhålla sig till sina barn är beroende på hur barnet reagerar och agerar, och på barnets temperament och personlighet. Det leder fram till att man idag sällan endast studerar det enskilda barnets problematik, utan ser föräldra-barn relationen som en process som förändras över tid.

 

Interaktionistisk psykologi

Betoningen på samspel har att göra med en inriktning inom de vetenskapliga psykologiska forskningen som fått en allt vidare spridning: den interaktionistiska psykologin. Från detta perspektiv kan individens utveckling och pågående sätt att fungera beskrivas som ett kontinuerligt dynamiskt samspel, där individen är en aktiv, intentionell del av det integrerade, komplexa och dynamiska person-miljö systemet. Detta synsätt växte fram under 70- och 80-talen och har haft ett avgörande inflytande på dagens forskning.

Denna inriktning mot samspelsförhållanden har alldeles bestämda konsekvenser för empirisk forskning. Låt mig nämna några:

1. Utgångspunkten i samspelsförhållanden har gjort att vi alltmer börjar se undersökningar som samtidigt söker att studera det kontinuerliga samspelet mellan biologiska, mentala och beteendemässiga aspekter hos individen och sociala, kulturella och fysiska aspekter hos miljön. Det bio-psyko-sociala perspektivet har anammats på många områden i psykologin.

2. Vi är alltmer uppmärksamma på den psykologiska mening som miljön har för individen, snarare än miljön sådan den kan beskrivas i objektiva termer. Generellt talar vi idag mer om att miljön fungerar som en källa till information för individens sätt att handla, snarare än något yttre som vi reagerar på.

 

Individen dynamisk helhet

Vid sidan av en interaktionistisk ansats finns det idag ett allt tydligare inslag av helhets- eller holistiskt tänkande i psykologin. Man betonar alltmer att individen utvecklas och fungerar som en integrerad, komplex, och dynamisk helhet.

Det ska här sägas att historiskt har psykologisk forskning rörande perception, kognition, intelligens, personlighet, och utveckling ofta haft ett fokus på mycket specifika aspekter i totalbilden. Dessa aspekter har vanligen setts och analyserats som isolerade delar, och de har inte lyfts in i totalbilden av andra verksamma faktorer. Forskningen betonar idag alltmer att individen och person-miljösystemet fungerar som en helhet där varje inslag får sin mening från den roll det spelar för individens totala sätt att fungera.

Det holistiska synsättet har en lång historia i psykologin. Men - det är inte förrän idag som vi börjar fylla den holistiska inriktningen med ett substantiellt innehåll. Det kommer från två håll. För det första har den snabba utveckling som skett inom neuropsykologi, endokrinologi, farmakologi och andra discipliner som behandlar de inre, biologiska processerna bidragit till vår förståelse av de sätt individer fungerar som helheter.

För det andra har inflytandet från modeller inom naturvetenskaperna som behandlar dynamiska, komplexa processer (som kaosteori, systemteori, och katastrofteori) gett oss fördjupade kunskaper om stokastiska processer som bestäms av många faktorer. Därutöver har vi idag börjat få kraftiga metodverktyg som kan hantera att samtidigt studera olika relevanta faktorers inflytande på de fenomen vi intresserade av.

Det holistiska synsättet har viktiga konsekvenser för forskningen. Kanske mest viktigt är objektet för forskningen. Utveckling och mognad innebär inte endast att summera erfarenheter, att lägga nya enskilda händelser till andra över tid. Snarare är det frågan om en kontinuerlig process av strukturering och omstrukturering inom givna biologiska och mentala gränser. Forskning om utveckling innebär främst att undersöka hur nya processer leder till nya strukturer.

 

Mönster visar risker

En konsekvens av helhetssynen är att man idag är intresserad av hur system och delsystem fungerar i termer av mönster. En av de viktigaste förändringarna, som vi kan spåra i utvecklingspsykologisk forskning de senaste decenniet, är just övergången från att studera enskilda faktorer till att studera det generella mönstret i individens fungerande.

Det som skiljer människor åt är ofta inte en fråga om man har lite, mycket eller extremt mycket av en speciell egenskap. Snarare är det personens mönster av fungerande över olika områden som är det karakteristiska för honom eller henne.

Låt mig ta ett exempel. Vi har varit intresserade av att undersöka de speciella mönster av biologiska faktorer och yttre beteenden som hänger samman med att vissa pojkar som begår brott i ungdomsåren fortsätter med brott i vuxen ålder, medan andra pojkars brottsverksamhet stannar av.

Vi har bl.a. visat att där en tidig brottslighet förekommer samtidigt med motoriskt överaktivitet, koncentrationsproblem och låg utsöndring av stresshormon, finns en kraftig risk för utvecklandet av en snabb och varaktig brottskarriär.

Däremot, där vi finner endast ett eller ett par av de här symptomen hos pojkar är risken betydligt mindre. Det är mönstret av samtidig förekomst av dessa faktorer hos individen som står för den förhöjda risken, inte förekomsten av isolerade faktorer.

Mönsteransatsen i forskning har viktiga konsekvenser för hur vi ska se riskförhållanden. Framförallt pekar de på svagheterna att snävt studera enskilda företeelser utan att se deras plats i helheten.

 

Processer över tiden

Det finns alltså tre tydliga strömningar i modern psykologisk forskning: den interaktionistiska utgångspunkten, betoningen på helheter, och på mönster av fungerande. I utvecklingsperspektivet tillkommer ytterligare en aspekt, nämligen processer som verkar över tiden.

Det är både långsiktiga och kortsiktiga inflytanden som påverkar individens utveckling. Detta kan tydligt illustreras i forskning om antisocial utveckling, ett område som jag själv har varit involverad i sedan länge.

I våra studier har vi belyst den långsiktiga betydelsen av barns beteendeproblem, språkutveckling, och familjens sammanhållning och emotionalitet för personers anpassning senare i livet.

Vi har visat att det existerar ett beteendemönster av problem som sträcker sig från tidiga år upp i vuxen ålder och att det mönstret etableras tidigt.

Vi har visat att där barns beteendeproblem hänger samman med andra problem som förekommer i familjen tenderar beteendeproblemen av vidmakthållas. I de fall där de inte förstärks av andra konflikthärder minskar sannolikheten kraftigt för att problemen ska stabiliseras.

 

Utvecklingen inte enhetlig

Vi har påvisat att problem i ungdomsåren, såsom brottslighet, alkoholdrickande, och användning av andra droger, och föräldrakonflikter, hänger samman med problembeteende i tidiga år - ofta redan i mycket låg ålder. Samtidigt har vi påvisat att det inte finns en enhetlig utveckling som gäller generellt för alla. Det finns flera vägar mot framtida anpassningssvårigheter.

Vi är idag på god väg att förstå och förklara skillnaderna mellan mer långsiktiga inflytanden och mer tidsmässigt begränsade förekomster av problem. Vi börjar känna till vilka utvecklingsvägar som är triviala och vilka som är mer allvarliga.

Vi börjar känna till vad som hänger samman med att vissa pojkars mer allvarliga problem tar sin startpunkt redan i tidiga åldrar och varför andra pojkars problem inte framträder förrän i mellersta ungdomsåren. Vi börjar få en bättre klarhet i både vad som föregick detta och vilka konsekvenser detta har för det framtida, vuxna livet.

 

Varaktigt och tidsbundet

Nödvändigheten att studera det samtidiga samspelet mellan mentala, biologiska och sociala faktorer, återkommer i våra analyser av flickors problem. Sådana studier som spänner över olika områden har gjort att vi idag har relativt god kunskap om hur mognadsprocesser påverkar den sociala utvecklingen i ungdomsåren för flickor, och vi känner till åtskilligt om vilka kort- och långtidsinflytanden som gör sig gällande.

Generellt börjar vi få mer fast kunskap om vilka mönster av biologiska faktorer och faktiskt beteende som hänger samman med varaktiga problem och vilka mönster som är mer tidsbundna. Den kunskapen bygger på undersökningar där det är helheten av fungerande som är forskningsobjektet, inte individens fungerande isolerat på ett speciellt område.

 

Forskning om skyddsfaktorer

Som jag nämnt, är en viktig fråga den som behandlar tidiga riskförhållanden. En annan, lika viktig forskningsfråga, har att göra med vilka faktorer under utvecklingens gång som kan bryta en negativ utveckling. Ett av målen för dagens forskningsverksamhet, både här i Sverige och annorstädes, är att studera vilka förhållanden som kan motverka genomslagskraften av riskförhållanden och som kan förstärka en positiv utveckling trots samtidig inverkan av riskförhållanden. Det har att göra med faktorer som kan förhindra att en negativ utveckling överhuvudtaget påbörjas, och dels, givet att en sådan utveckling har startat, vad som hänger samman med att vissa personer tar sig ur denna.

 

Resurser motverkar risker

Denna problematik hänger också samman med människors adaptiva förmågor. Det riktigt intressanta är kanske inte att personer som kommer från riskmiljöer betydligt oftare än andra utvecklar senare sociala anpassningssvårigheter, utan att de flesta som faktiskt växt upp under riskförhållanden inte blir kriminella, inte börjar missbruka alkohol eller droger. I själva verket kommer många som lämnat väsentliga bidrag till samhället, exempelvis Harry Martinsson och Gunnar Sträng, från just sådana miljöer som man skulle beteckna som riskmiljöer.

Det finns idag en allt tydligare tendens att betona både individers svaga som starka sidor, och uppmärksamheten riktas alltmer mot de individuella resurser eller kompetenser som dels kan främja en positiv utveckling och dels motverka negativa förhållanden.

En av de frågor som vi och andra vill ha besvarad är varför vissa personer förblir opåverkade av problem och kriser som dyker upp i vardagslivet medan andra utvecklar ohälsa, psykiskt, fysiskt eller socialt. Sådana problem kan röra sig om att bli arbetslös, att förlora en nära anhörig, eller att kastas in i livsstresser av olika slag.

 

Specialisering och integration

Genomgående har jag här framfört uppfattningen att individen fungerar och utvecklas som en total, integrerad organism, och också ska studeras med metoder som gör det möjligt att se individen och person-miljösystemet som en helhet. Ett holistiskt betraktelsesätt betyder inte att vi undersöker allt på en gång. Det är snarare så att det utgör en referensram för forskning, att det skapar förutsättningarna för en integration mellan olika discipliner, och underlättar kommunikationen mellan forskare.

Psykologin och andra beteendevetenskaper har ofta sagts utmärkas av en hög specialisering, men också av liten kontakt mellan områden. Naturvetenskaperna däremot, karakteriseras av både hög specialisering och hög integration. Det holistiska perspektivet som beskrivits erbjuder en generell teoretisk ram för formulering av gemensamma problem över discipliner, skapar förutsättningarna för utvecklandet av gemensamma metoder, och underlättar integration och kommunikation mellan beteendevetenskaperna.

© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster