UU | Forskning | Installationsföreläsningar 1995/96 | Föregående | Nästa

Torsten Tuvemo är född i Sundsvall 1940 och blev efter studentexamen i Ludvika 1959 med. kand. 1961, med. lic. 1966, med. dr 1975 och docent i pediatrik 1976, allt vid Uppsala universitet. Tuvemo har sedan 1970 arbetat vid Akademiska sjukhuset, som underläkare 1970-74, bitr. överläkare 1975-82, klinisk lärare 1983-85, bitr. chefsläkare 1982-85 och som överläkare från 1986. Sedan 1991 är Torsten Tuvemo chef för Akademiska barnsjukhuset.

Torsten Tuvemo har i sin tidigare forskning behandlat frågor kring omställningen av barnets blodcirkulation i samband med födelsen. Under senare tid har Tuvemos forskning varit inriktad på hormonella och fysiska förändringar i samband med puberteten.

Torsten Tuvemo är sedan den 1 november 1995 professor i pediatrik vid Uppsala universitet. Han installerades den 8 mars 1996.

Torsten Tuvemo

Liten blir stor - individers tillväxt mått på nationens hälsa

Barn och ungdomars tillväxt är avgörande för individens utveckling men är samtidigt ett viktigt mått på hälsoläget och välfärden i ett land. I Sverige har vi sedan lång tid mätt våra barns och ungdomars längd inom barnhälsovården, skolan och mönstringen. Svenska tillväxtdata tillhör världens bästa. Att nu i nedskärningstider spara på längdmätningarna, vore allvarligt för ungdomsmedicinen och för kunskapen om svenska folkets hälsa.

Pediatrik, eller barn- och ungdomsmedicin är ett brett kliniskt medicinskt kunskapsområde som inom sig omfattar nästan alla organspecialiteter hos patienter i barn- och ungdomsåren.

Karakteristiskt för barn- och ungdomsåren, liksom för fostertiden, är tillväxt och utveckling, i motsats till vuxenlivet och åldrandet som domineras av degeneration. Kännetecknet på den pediatriska patienten är sålunda tillväxt. Tillväxt är därför en central fråga i pediatriken, såväl vetenskapligt som i det praktiska arbetet.

Varför är då tillväxt så centralt? Längd i en befolkning är ett övergripande mått på hälsoläget och välfärden i ett land. Tillväxt är därför en viktig fråga även för statsmannanivån. I Norge har exempelvis Gro Harlem Brundtland gjort tillväxtdiagram, visserligen under sin tid som barnläkare, men dock.

I Sverige har vi hittills förnämliga data på barns tillväxt, troligen världens bästa. Av våra officiella siffror kan man bl. a. se att svenska unga män som mönstrade mellan 1962 och 1994 sakta men säkert blev längre. Det visar att landet gjort sociala framsteg från 1940 till 1980-talet, med förbättrad hälsa och välfärd.

 

Framgång mäts i längd

Längden har betydelse även för individen. Till barn säger vuxna ofta "Så stor du har blivit" i närmast berömmande ordalag, underförstått att det var duktigt av barnet att växa. Även vuxna, framför allt män, bedöms också i mycket efter sin längd, det kallas ibland "heightism".

I en studie på amerikanska studenter gjordes följande försök: En och samma föreläsare släpptes in till olika grupper studenter och höll samma föreläsning. Han presenterades med olika akademiska titlar från äldre student till professor. När föreläsaren lämnat rummet ombads studenterna att skriva ner föreläsarens längd. Det visade sig att studenterna bedömde föreläsarens längd efter hans förmodade akademiska status, som uttryck för en omedveten koppling mellan kroppslängd och framgång.

 

Tillväxt speglar hälsa

Men tillväxt hos ett barn är också ett övergripande mått på ett barns hälsa och välmående, och detta faktum utnyttjar vi i det kliniska arbetet för att tidigt upptäcka sjukdomar och andra problem hos barn.

Varför är tillväxten ett så bra mått på ett barns hälsa och välmående? Jo, det är naturligt, eftersom man för normal tillväxt behöver friska inre organ. Svår sjukdom i hjärta, lungor, njurar, lever eller tarm kan alltså påverka tillväxten, och gör det som regel. Barn som svälter växer inte normalt och mat är alltså en nödvändig förutsättning. Barn som lever i kärlekslösa miljöer eller är deprimerade växer inte heller normalt. Slutligen är normal tillväxt förstås beroende av ett antal hormoner. Eftersom så många fundamentala hälso- och livsbetingelser påverkar tillväxten blir tillväxten ett bra övergripande mått på välfärd.

Vi ska se hur tillväxt går till från det lilla barnet, helt beroende av sina föräldrar för överlevnad, fram till den vuxna individen.

Tillväxten kan indelas i tre faser, matematiskt efter tillväxtkurvans form och endokrinologiskt efter tillväxtens hormonella reglering. Dessa faser sammanfaller lyckligtvis. Denna trefasmodell är beskriven av en svensk, men visas i bild härintill med engelsk text för att förklara varför den kallas ICP-modellen. De tre faserna är infancy (spädbarn), childhood (barndom) och puberty (pubertet).

Regleringen av infancy-fasen är den vi känner till minst om; dock vet vi att tillväxthormon inte är lika viktigt då som senare för tillväxtens reglering.

 

Fyra hormoner krävs för barndomens tillväxt

För barndomsfasen vet vi att följande hormoner erfordras för tillväxt: insulin, sköldkörtelhormon, tillväxthormon och insulinliknande faktor I (IGF-1).

Om insulin saknas får individen diabetes och då stannar tillväxten om inte insulin tillförs. Om sköldkörtelhormon saknas får man hypotyreos och blev förr en så kallad kretin dvärg. Om tillväxthormon saknas växer man naturligtvis inte normalt. Sagans Pan sägs ha lidit av brist på tillväxthormon. Även brist på IGF-1 ger upphov till en egen sorts dvärgväxt benämnd efter upptäckaren, den israeliske barnläkaren Zvi Laron.

Sedan 10 år tillbaka kan man producera tillväxthormon med genteknik, varför tillgången ökat kraftigt och många kliniska studier kunnat genomföras. Ett svenskt företag med Uppsalaanknytning har varit världsledande i denna utveckling. Därvid har man funnit att med tillväxthormon kan tillväxten förbättras även vid många tillstånd med kortvuxenhet där man egentligen inte saknar tillväxthormon, till exempel Turners syndrom, skelettdysplasi, Prader-Willis syndrom, njursvikt och många andra.

I Uppsala har vi visat att barn med Downs syndrom (förr kallat mongolism) som redan som mycket små behandlas med tillväxthormon kan följa en normal tillväxtkanal i stället för att som annars falla ur det normala tillväxtdiagrammet.

 

Pubertetens könshormoner ger tillväxtspurt

Under puberteten kommer så en snabb tillväxtspurt, den tredje tillväxtfasen. Den beror på att könshormonerna då ökar i utsöndring och stimulerar bildning av tillväxthormon och IGF-1, vilket leder till denna tillväxtspurt.

Samtidigt stimulerar emellertid könshormonerna brosket i skelettets tillväxtzoner att mogna och förbenas. När de förbenats kan inte benen växa längre och spurten följs därför av avstannad tillväxt - individen är vuxen.

Om puberteten inträffar i fel tid kommer det att påverka den tid individen har för tillväxt och därmed också slutlängden. Om den kommer mycket sent, vilket är vanligt hos pojkar, ger detta en hel del problem under tiden, men slutlängden blir som regel helt adekvat.

Om puberteten däremot kommer mycket för tidigt, så kallad pubertas praecox, avslutas tillväxten i förtid och individen blir kort som vuxen. Mycket för tidig pubertet är vanligast hos flickor. En grupp som drabbas mycket ofta är flickor som adopteras från u-länder, där de som barn varit undernärda. Vi kan numera stoppa en för tidig pubertetsutveckling och förskjuta puberteten några år och det kan vi även göra för adoptivflickorna. Under sådan pubertetsblockering sjunker dock ofta tillväxthastigheten, varför resultaten varit tveksamma av dessa behandlingar vad gäller den slutliga längden.

Här i Uppsala driver vi därför sedan flera år en nationell studie på adoptivflickor från u-länder med för tidig pubertet, där vi prövar att så att säga gasa och bromsa samtidigt. Vi blockerar puberteten på alla, medan hälften, slumpvis, också får tillväxthormon och då ökar sin tillväxthastighet fastän puberteten står stilla. Vi hoppas på detta sätt både kunna ge dessa flickor barndomen tillbaka och ge dem längre tid att växa till en acceptabel slutlängd som vuxna.

 

Längdmätningar måste behållas

Att mäta barn och registrera deras längdtillväxt är alltså viktigt. Svenska tillväxtdata tillhör världens bästa. I nedskärningstider pläderar nu några för att spara genom att sluta med tillväxtmätningar i skolan.

Detta skulle vara förödande både för möjligheten att tidigt diagnosticera många sjukdomar hos barn och också för möjligheten att värdera nationens hälsa och välfärd. I Sverige, en utvecklad nation, ska vi fortsätta att regelbundet mäta våra barn.

© Uppsala universitet 1996 | URL http://www.info.uu.se/publ/fp1996/ | Produktion: informationsavdelningen, 19 dec 1996 | WebMaster